En av mina närmaste vänner och jag bråkade en del i slutet av ett avslutat år. Det var en period i vår vänskap. Vi hade varit kompisar sen trean, det är idag åtta år sedan. Vi märkte att vi gled i från varandra. Båda förändrades och ingen av oss kunde acceptera att den andre inte var som förut. Det var jobbigt och båda var ledsna. Men sen insåg vi vad vi egentligen höll på med. Bara för att man växer upp och blir två starka personligheter, betyder inte det att man måste sluta vara vänner.
Idag är vi fortfarande nära och det är jag glad för. Hon känner delar av mig, gamla delar av mig, som nästan ingen annan vet någonting om. För det var då. Det var då.

Då är en tid som har passerat.
Då är en tid som jag minns.
Då är en tid som lärde mig vad lycka är.
Då är en tid som alltid kommer att finnas kvar.