Jag bara väntar på frågan

Många tjejer går runt och är rädda. Man läser om överfall, våldtäkter och hemskheter i media. Man känner folk som faktiskt har råkat ut för detta! Det är ju sjukt, rent ut sagt. Varför kan man inte gå runt säkert i detta land? Vi är i Sverige, för Guds skull!! Här borde man ju vara säker. Här finns inget inbördeskrig, inga lagar som säger att kvinnan är värd mindre. Vi bor i ett land som ska framstå som bra, utvecklat och modernt. Men jag skrattar bara de uttalandena rakt upp i ansiktet. Man kan inte gå säkert. Inte ens på spårvagnen får man vara ifred från kåta män.

Efter att ha varit på stan, tog jag spårvagnen hem till min pojkvän. Några hållplatser innan jag skulle gå av, var det en man bakom mig som började konversera. Och jag, som är så otroligt översocial, hade inga problem att prata med honom. Med åren har jag lärt mig att vara mer försiktig med vad jag säger till folk, men jag är ändå trevlig. Jag kan säga mitt namn och hur gammal jag är - men inte mer. Och där satt jag och bara visste hur allt skulle gå till.

1. Jag fick komplimanger om mitt utseende.
2. Han frågade vad jag heter.
3. Han ville veta vilken skola jag går på. (Jag svarade att jag gick på gymnasiet, bara det.)
4. Som väntat frågade han om jag bodde i närheten. (Nej, i detta fallet skulle jag hälsa på en kompis.)
5. Efter lite kallprat ställde han den klassiska frågan - den som jag bara väntade på: "Om du har lust, så kan vi ta en fika någon gång..." (STOPP!)

En fika? Varför i hela världen skulle jag vilja ta en fika med en okänd man? Varje gång reagerar jag på samma sätt. Inombords skrattar jag och frågar mig själv om han är helt dum i huvudet. Svaret på hans fråga är så självklart, att jag undrar om människan är riktigt i ordning. Jag bara skakar på huvudet. Dessa kåta män som vandrar runt i vårt land. Vad tror det egentligen?! Jag vet inte om det finns tjejer som är så lätta på foten, men jag. Jag tänker då aldrig falla för ett så ohyfsat svin. Jag kan inte ens ta hans komplimanger på allvar. Jag blir nästan förolämpad. Det finns inte ord för att beskriva alla känslor som bubblar upp inom mig.

Avslutningsvis vill jag berätta att jag blev aningen skraj. Den känslan kom inte på vagnen, för det börjar bli en vana att möta dessa idioter. Det som skrämde mig var senare, när jag hade gått av. När vi hade gått av, borde jag påpeka. Jag sa att jag skulle gå av och då trodde jag att jag skulle slippa honom. Men icke, han skulle också av på samma hållplats. Han gick före mig och då kunde jag se honom bakifrån. Det kändes säkrast så. Han gick åt samma håll som mig. In mellan husen, in i samma område som jag. Samma väg, nästan samma port. Jag började fundera på om han helt seriöst hade läst av information från min hjärna. Lyckligtvis gick han in i porten innan mig. Hade han bott i samma port hade jag nog svimmat. Jag var rädd. Tänk, vad kunde han ha gjort..?

Man kan inte ens vara säker en vanlig måndag klockan två. Jag förstår ingenting...

vilken nice blogg! :D

den verkar roligt och fin design :)

okej, kram :)

Sv: Ja, visst! :-D

ok:) jag älskar göteborg och är glad att det bara tar 30 min med tåget:D vad gör du ikväll?:)

tack så mycket ;D ja jätte kul! :D kram

Hejsan vännnen! :D

vet du något som passar till vita nätleggings?

kram

haha yees :D ja de va inte så svårt att slå mitt rekord, jag ahr som mest haft typ 31 besökare? ;D höhö

jag hade blivit jätte rädd..!

Ååå Guuuuud! Jag har nästan råkat ut för samma på tunnelbanan nån gång förra året. Har aldrig varit lika rädd efter det! Förbered dig på läsning:



Jag var på väg hem, min mamma var i stan och pappa kunde jag inte få tag på så jag försökte ringa honom. Efter att jag lägger ner mobilen så säger mannen mitt emot mig nåt, jag förstår inte vad så jag frågar "va?" och han pekar på min mobil och jag är helt oförstående. Sen frågar han mig plötsligt var jag går i skola (kommer inte ihåg vad jag svarade), och var jag bor. Jag frågade varför han frågade det, men han nöjde sig inte med det svaret så till sist sa jag tre hållplatser längre fram.



När jag går av, går han också av. Jag låtsas hålla på med min mobil, går långsamt och han går förbi mig. Kändes verkligen bättre att ha honom under uppsikt, inte vice versa. Sen när jag kliver upp ur tunnelbanan ser jag honom titta tillbaka på mig. Jag trodde jag skulle skita på mig av skräck och funderade om jag borde gå in i en affär och säga att jag var förföljd (kanske hade varit att överreagera men min hjärna var ganska kaotisk vid tillfället) men istället sprang jag hem och lyckades ringa min mamma. Jag darrade verkligen på rösten, och jag kan inte fatta att JAG gjorde det (gör det aldrig, har inte gjort det efter den gången heller).



Så där har du min upplevelse av en liknande händelse, fast din låter värre. "Kan vi ta en fika..." usch, verkligen usch. Vad svarade du? :o

Usch, såntdär är läskigt! :/ Kommer ihåg att jag stog med en kompis utanför skolan en gång för hon rökte och sen kom det fram en utländsk man och började fråga om vägen till ett ställe och då svarade min kompis sen tackade han och gav henne en kram. Vi stog där som frågetecken??? Han ville nog bara vara snäll men i sverige är vi inte så närgångna och då blir det obehagligt när folk gör så....

klok text!