(Läs följande inlägg med ett muntert tonläge. Jag är inte dyster.)
Det är intressant att bli vuxen. För varje dag som går, ser man sker ur en annan synvinkel.
Efter att jag idag kom tillbaka till skolan efter en veckas lov, var det som om jag plötsligt insåg. Jag insåg hur jag faktiskt har det i skolan. Jag är inte mobbad, utstött eller särbehandlad. Jag är vanlig, som vilken elev som helst (dock speciell om du frågar folk i min närhet). Jag går i skolan, är på lektionerna, gör mina uppgifter och går hem. Jag umgås inte med någon på skolan, kanske bara ibland. Jag sitter ensam i bamba, jag går ensam på rasterna. Det är jag och en dator som umgås. Det är precis som hemma.
Jag känner mig ganska ensam, när jag vandrar runt där i skolan tyst för mig själv. Jag har inte hittat min plats, jag känner mig inte så hemma som jag hade önskat. Men jag blir accepterad. Det är något jag har lärt mig. Som barn accepterar man nästan alla. Som vuxen bryr man sig bara om sina närmaste. Det är tragiskt, men sant. Därför har jag nu kommit underfund med att det inte är ett dugg synd om mig. Inte för att jag har tyckt det förut, men jag har ärligt talat känt mig utanför och mycket enskild. Accepterad, det får räcka. Jag kan inte begära mer av folk. Vi är snart vuxna och vi kan inte gå och tro att alla ska älska dig. Ge upp! Så länge de accepterar dig får du vara nöjd, de kommer inte älska dig.
Så länge man blir accepterad, är det bara att acceptera sin situation.