Rickard fick idag beskedet om att han får vara kvar en månad till på sitt arbete. Han är ju bara visstidsanställd, så framtiden är ännu inte säkrad. Men att han får vara kvar till slutet av mars är bra. Tyvärr kunde de inte säga säkert om det finns jobb längre fram (de tror det, men kan inget säga säkert), men det får vi helt enkelt tackla då.
Vi, jag och Rickard. Nu när vi umgås oftare än förut (när han bodde i Stockholm), märker man fler sidor hos varandra. Man lär sig hur den andre ser på saken och hur denne vill leva livet. Jag tycker väldigt (väldigt) mycket om Rickard. Han gör mig alltid så glad och finns alltid vid min sida.
När jag ringde min älskade vid lunch, fick jag inte bara det glada beskedet om arbetet. Rickard kom också med förslaget att vi kanske kan åka upp och hälsa på familjen i Stockholm under mitt sportlov. Ja, självklart vill jag det! Jag tror Rickard saknar dem där uppe lite. Jag saknar dem i alla fall mycket. Deras hem har blivit som ett andra hem för mig, en plats där jag kan känna mig trygg. Jag hoppas verkligen att vi kan åka upp dit, om så bara över en helg.
Nu när Rickard bor här nere, slipper vi boka tågbiljetter så fort vi har setts. Det är väldigt skönt, men samtidigt saknar jag den lilla känslan av att vi kommer ses igen. Det är en blandning av hopp, förväntan, kärlek, drömmar, tro och tvivel. Den känslan saknar jag lite, men jag vill inte byta bort den mot det jag har nu; min pojkvän så nära, så nära. Vi tar en månad i taget och ser vad som händer. Det är mycket lättare att leva i förhållandet då.
Jag älskar Rickard.