Inte som de
Under mellanstadiet bytte jag skola tre gånger. När jag ser gamla klasskamrater från förr, känner jag mig mindre värd. Jag minns hur de var då, hur jag kände mig i deras närhet. Känslan finns inom mig och kommer ta tid att bearbeta. Idag är jag starkare än vad jag var då, men det hjälper inte i dessa situationer. Vad hjälper det att vara stark, när man redan har brutits ner? I deras närhet känner jag mig ful, dålig, ensam och utanför. Jag ser hur de har fått vänner, men jag står där själv. De har lyckats, medan jag har fallit. De vill säkert inget illa och kommer säkert inte såra mig, men just deras närhet. Synen av dem får mig att känna obehag. Jag finns, känner och mitt hopp släcks. Alla andra lyckas i världen, men här står jag. Det jag lyckas med står utanför verkligheten. Jag lyckas få pojkvän, men det pratar jag inte med någon om. Mina fotografier är underbara enligt mig, men bleknar i andras ögon. Jag är söt enligt nära vänner, men inte speciellt attraktiv för samhället.
Vissa människor kanske helt enkelt är dömda att stå utanför samhället och verkligheten.
Jag ska hålla mig undan och försvinna in i min egna värld. Utanför mitt inre känner jag mig osäker och rädd. Där finns det ingen som tar hand om mig. Där är jag ensam.
sv: jaaaha, nu fattade jag faktiskt, hihi.
men var lite nyfiken eftersom det var jag som skrivit den texten och det var jag som va med om det, inte så kul men sånt är ju livet .. :)
Åh tack så mycket!
Ja, det hoppas jag med... men det verkar bli av så ;)
En vecka kvar! hihi
Kram!
Lilla vän.. så jag känner igen mig i det du skriver. Men kom ihåg att det är DU som styr över ditt liv. Ingen är bättre en dig, ingen är mer värd. Det du måste komma ihåg är att alla dom jävlar som har "satt" sig på dig får du ta och putta undan. Dom har ingen rättighet att göra dig illa. Du väljer vad du ska tycka, känna och göra. Försök därför att skita i vad andra har och var i stället glad över det du har och det du åstakommit. Du tar jätte fina bilder, du har en kille som du älskar och som älskar dig, du har en bra familj, sen är du en toppen tjej, oavsett vad dom må se.. jag ser de.. <3
Svar:
Jag kan rekomendera den filmen ja! :)
Jag blir tårögd, Jasmine... Jag vet att jag antagligen gjorde väldigt fel då. Men du ska veta att jag verkligen känner igen mig i det du skriver.
Hoppas du har det bra.
Kram
Du är jättefin och bra på alla sätt och vis.
Men jag känner igen mig i det du skriver. En sådan känsla kan bita till idag när jag ser fd klasskamrater. Men inte lika hårt som förr. Och jag bryr mig inte om den eftersom det är en rest från den jag var då. Jag är en annan person idag och vet mitt eget värde.
Du kommer också att komma till insikt om ditt värde så småningom och då kommer dessa känslor att gradvis försvinna.
Jag vill tro att ingen sömd att stå utanför samhället men det kanske är så. Men jag tror inte att någon annan ser dig på det sättet du känner dig. Inte för att det hjälper din känsla, men kanske kan tänka att andra ser dig bara ifrån utssidan och det är ditt val hur du vill framstå. Låter kanske flummigt men hoppas du förstår hur jag menar ..
Hallo, det va ett tag sen förra gången jag kommentera hehe. :)
Förstår lite vad du menar, men har aldrig känt av det så som du. Utan jag blir mest trött på såna som gick i en parallelklass och som man aldrig pratade med, när dessa ska börja prata som att man känt varann hela livet och fråga en massa strunt.
Jag känner väldigt bra igen mig. Under min låg-och mellanstadietid stod jag utanför klassen, hade inga vänner och klasskompisarna såg till att få mig att må så dåligt de kunde. De fick mig att känna mig totalt värdelös ful och äcklig och det tog otroligt länge för mig att komma ifrån det. Fortfarande har jag inte kommit ifrån det helt och hållet, det är djupa sår som tar enorm tid att läka. Jag önskar att de som skar dit såren ibland kunde förstå vad de verkligen gjorde och än i dag när jag ser dem känner jag detsamma som du skriver om. Jag kan säga att det blir bättre om du aktivt styr dej själv till att slå ifrån dig tankarna, du hittar ett sätt att leva med det och stegvis få det att läka. Det tar tid, låt det göra det, men glöm inte bort vilken otroligt värdefull människa du är och att det inte var ditt fel. Att det inte var fel på dig. Du har all rätt att göra det bästa av ditt liv och jag hoppas att du gör det och lever fullt ut. Låt allt det där göra dig starkare istället, även om det inte alltid är så lätt, men det går. Det vet jag av egen erfarenhet. Sköt om dej söt! Bamsekramar!! =)
