Min mamma tjatade ganska länge på mig om att jag borde åka på språkresa. Jag var skeptisk. För det första var jag rädd. Jag hade aldrig varit utomlands förut (bortsett från länderna i Norden), flyga hade jag inte heller testat på och dessutom skulle jag bli tvungen att prata engelska - jag som verkligen avskydde det. Min skräck var att öppna munnen och försöka få fram ord på engelska.

 


Ett fåtal av de bilder jag tog i Hastings.

För ungefär två år sedan bokades en resa för mig. En språkresa till Hastings skulle bli av. Jag skulle resa själv, ensam, utan någon som helst trygghet. Jag var spänd och förväntansfull inför äventyret. Det blev en resa som jag sent kommer att glömma.
Det var något speciellt med att åka på språkresa. Man kom bort ett par veckor, fick uppleva något annat, se nya platser och träffa andra typer av folk. Jag var inne i en aura av förvåning. Allt var nytt och jag var lycklig! Sen kom man tillbaka till Sverige. Jag genomled någon form av depression och hade helt plötsligt fått en annan syn på tillvaron och det liv jag levde. Jag var förvirrad och sårbar. Alla dessa minnen, känslor, inryck. All denna kärlek, lycka, sorg och vänskap. Allt hade blandat av en gigantisk mixer och jag visste varken ut eller in.
Min syster ska i sommar iväg på språkresa - till Hastings, samma ställe som jag besökte. Inför hennes resa känner jag mig... Jag vet inte vad jag vill! Jag vill att hon ska åka, så att hon också får uppleva allt det jag fick vara med om. Samtidigt vill jag skydda henne. Jag vill inte se henne ledsen och sårbar, förvirrad och rädd. Jag vill ju att hon ska vara glad. Det är en svår avvägning, men jag antar att jag inte har mycket mer till val än att låta henne åka. Hon är faktiskt inget barn längre, hon är på väg att bli vuxen. Jag hoppas att hon får en minnesvärd resa och att hon växer som människa med hjälp av resan.
Tack för att jag fick dela resa med er, Hastings sommaren 2008 16 juni-7 juli.