Det är svårt att göra något åt ett problem, när man inte kan identifiera boven i dramat. Det är svårt att bota ensamhet, när man inte vet vad man gör för fel. Det är svårt att veta svaret utan facit.
Min ensamhet är något jag har levt med ganska länge. Känslan av att vara utanför, inte delaktig och utskrattar, det är en känsla jag känner igen. Allt för väl. Jag blir inte längre ledsen av att möta den känslan. Slagen i magen känns inte längre. Jag bara accepterar, tar emot och hoppas att det blir bättre imorgon. För det blir det. Det tror jag. Eller så är det jag som vänjer mig vid tankarna och känslorna. Tillslut lägger man inte märken till alla sår inombords, alla tårar som hjärtat fäller. Det är inte längre något att reagera på. Det är vardag.
Ensamhet är svårt. Ensamhet är något man får leva med.
Det är svårt att ta sig ur sin ensamhet. Man vet inte vem boven är. Ingen person kan utmärkas till bov. Det är samhället som ska dömas. Detta samhälle med sina ramar, oskrivna regler och löjliga utklassningar. Människan ska vara bäst. Många människor ser livet som ett maktspel. Man ska vara herren på täppan. Vägen dit är inte heller lätt för den som kämpar. Den är dock svårare, för den som blir nertrampad. Den som är utanför blir nertrampad. Den som är utanför blir inte accepterad för vem den är. Man ska kunna vara sig själv, utan att må dåligt. Man ska kunna känna sig trygg, utan att behöva vara någon annan.
Det är ingens fel att ensamheten går hand i hand med mig. Det är egentligen ingens fel. Ditt är mitt fel. Det är samhällets fel.