Det är morgon. Klockan är sex. Och min älskling ska till jobbet. Sömnigt ger jag honom en kram, en lång fylld av kärlek. Jag vill att han ska stanna hos mig, inte gå. Snälla, var kvar hos mig. Jag andas in hans luft. Njuter av att se hans mage. Den fina mjuka magen, som jag verkligen älskar. Han är min. Rickard älskar mig. Han visar det så tydligt och det är rörande. Han är ju så fin. Måste du gå? frågar jag ynkligt. Rickard ler lite sött, ger mig en puss och säger att han redan är försenad. Jag får fram ett förlåt och skäms lite. Att Rickard blir försenad till jobbet är ju inte bra. Men jag vill inte att han ska gå. Jag tycker inte om att han lämnar mig. Han kommer tillbaka, det vet jag. Ändå kan jag inte riktigt släppa känslan av att det kommer dröja - i alla fall några timmar.
Känslan jag hade förr, då vi hade distansförhållande, sitter nog i. Det var jobbigt att behöva lämna, ständigt vara ensam och ledsen. Utan sin älskade är man inte hel. Har man väl fastnat i kärlekens grepp, vill man inte vara utan den man tycker så mycket om. Jag vill inte vara utan Rickard.