När jag sätter mig på båten, vet jag ganska direkt vilka i min närhet som är öbor och vilka som är stadsbor på besök. Öborna sätter sig komfortabelt till rätta, medan stadsborna nyfiket, lyriskt och uppspelta hittar en plats att sitta på. Där sitter de inte länge, innan kameran kommer fram. Då är det dags att fotografera - och det hela skärgården i princip. Ja, jag småskrattar för mig själv.

Jag själv slår mig ner på en av bänkarna. Idag känner jag för att sitta ute. Det är varmt, riktigt varmt. Antar att det är därför stadsborna kommer ut till öarna. I brist på vatten äter jag ett äpple jag har i väskan. Musiken spelas högt i hörlurarna. Jag har smått tröttnat på att höra båtens brummande. Det räcker att jag känner brummet genom kroppen. I min egna värld kan jag sitta och studera. Filosofera och fundera över allt som faller mig in. Runt omkring sitter folk i alla åldrar, men det stör inte mig. På båten hör jag hemma, kom inte hit och försök ta plats. Jag vet min, du borde rätta dig efter din.

Med en självsäker blick, med vana steg, går jag av båten. Jag passerar badgästerna, som står på kajen. Det är eftermiddag och de ska åka hem. Tillbaka till stan.

Undrar om de märker att jag är öbo. Finns det något som sticker ut, något som gör att de direkt vet att jag inte är från stan? Jag vet mycket snabbt vem jag sitter bredvid. Inte för att jag känner alla uta på öarna, men jag känner igen sättet. Är det samma för stadsborna? Vet de var jag bor? Ser man att vi från öarna är öbor?