Det känns som att hela världen skrattar åt mig.
Var jag än går, känns det som att allas blickar riktas mot mig.

När jag sitter i skolan, vid en dator med ryggen mot rummet, känns det som att folk ser mig. De ser mig, iakttar och skrattar sedan i sin tysthet. Jag vet inte säkert, men det är så jag känner. Samma känsla får jag, när jag är på allmänna platser. Alla ser mig, säger ingenting, de skrattar istället. Varför de skrattar kan jag inte svara på. Kanske är det för att det är sant; jag är annorlunda. Det känns inte som att jag passar in. Endast i min skyddade värld finns det en plats för mig. Men min värld är inte verkligheten, därför måste jag anpassa mig till den värld vi alla lever i. Jag är människa liksom alla andra, men ändå är det få som accepterar mig.
Jag försöker hålla mig gömd, inte gör mig själv sedd. Alla ser mig, trots att jag sällan går klädd i något annat än svart. Alla ser mig, fast jag inte vill bli sedd. Jag skriver mycket om att jag vill att folk ska se mig och jag står fast vid det, jag har inte ändrat mig. Det jag vill förtydliga är att ingen ser mig - jag, mig, Jasmine. Ingen ser den unga kvinnan här inom mig! Ingen ser hon som kämpar, som försöker passa in genom att vara sig själv. Alla ser bara någon som är annorlunda och inte passar in inom de så kallade normala ramarna. Jag står utanför.
"Think outside the box", sägs det. Tyvärr är samhället för blint för att se utanför sin lilla kikare. Människan tänker inte mer än nödvändigt, vilket resulterar till att vi alla bara tänker på oss själva.