Jag kände mig utanför i början, det gjorde jag. Samtidigt var jag så van vid det, så jag accepterade det. Trots att jag var nere och kände mig ensam och bortstött, slutade jag inte hoppas. Jag visste att det en dag skulle bli bättre. Tack vare alla snälla lärare på skolan, som alltid hejar och visar att de ser just mig, känns det okej att vara i skolan. Jag har inte fått någon nära vän - och det kanske jag heller inte får - men så får det väl vara. Lärarna ser mig i alla fall och det är jag väldigt glad för.
Igår började vi med ett nytt arbete i caset; drama. Vi ska spela upp en pjäs, som visar på att vi har förstått varför man utvandrade från Sverige i slutet av artonhundratalet. En tjej i klassen frågade direkt om jag ville vara med i henens grupp. Så himla snällt av henne! Hon såg mig och tvekade inte att bjuda med mig in i gruppen. Jag kände mig lycklig. Äntligen var det någon som såg mig.

Jag har kanske inte ansträngt mig tillräckligt mycket, men jag har i alla fall försökt komma in i någon grupp. Nu har jag kanske lyckas? Det känns i alla fall som ett steg på vägen.
Nu när allt har lugnat sig och skolan inte längre är så ny, kanske det hela får en vändning. Den kompisen man fick i början, kanske inte längre är så viktig att klänga på. Det kanske är min tur nu. Folk släpper och ger med sig och då finns det förhoppningsvis en chans för mig att komma in.

Folk ser mig och det gör mig lycklig.