Alla lämnar vi.
De vi älskar kommer ibland i andra hand.
Vissa gånger är det inte ens ett eget val.
Vi lämnar för att vi måste.

Jag tycker inte om att lämna de jag älskar. Jag och Rickard tvingades lämna varandra, när vi inte bodde i samma stad. De satte djupa sår, som fortfarande finns kvar. När jag är i Rickards närhet (om jag så bara befinner mig i samma hus som han), är jag så lycklig. När jag lämnar honom, känns det inte alls bra. Jag tycker inte om att lämna den jag älskar mest. Jag åker ifrån honom och det gör ont. Jag vill vara med honom så mycket jag kan! Men det är inte bara Rickard jag älskar i mitt liv, därför måste jag lämna. Jag älskar också min familj och vill därför vara nära dem.
Mina föräldrar skilde sig för många år sedan. Som skilsmässobarn tvingas man lämna den ena föräldern, för att tillbringa tid tillsammans med den andre. Det är hemskt att på morgonen veta att man inte kommer träffa sin älskade förälder igen. Det gör ont, men jag har lärt mig leva med det. Annat är det med Rickard. Jag har inte lärt mig att lämna honom. Ett år på distans räcker inte för att man ska lära sig hantera de stunder man måste vara ifrån varandra.
Man lämnar sina kära, varken man vill eller inte. Livet är inte upplagt för att man ska kunna vara tillsammans varje minut. Jobb, skola och vardagsbestyr kommer emellan. Därför är det viktigt att man visar omtanke. Man måste visa sin älskade att man uppskattar dennes sällskap. Alla behöva kärlek. Partner, syskon eller förälder spelar ingen roll. Alla måste få känna sig älskade.

Jag vill inte lämna min nära och kära, men jag måste. Hela livet har jag varit tvungen att lämna de jag älskar. Liv på två ställen leder till att man blir delad. Ett liv där man ständigt lämnar, resulterar till en människa som är rädd för avsked. Jag vill inte acceptera att mina gamla vänner har gått vidare utan mig.