Jag kämpar hela tiden med att hitta mig själv, hitta min plats i samhället och att finna den ro alla människor söker. Jag letar och letar, men tycks inte hitta min plats någonstans. Från att ända sedan barnsben ha hamnat utanför, känns det som att mitt liv kanske är tänkt att bli så. Jag kanske kommer vara den där individen; hon som ofta är utanför, men som har några få vänner att vända sig till. Jag vet inte.

Min gamla klass 9B är samlade denna kväll. Jag fick en kommentar här på bloggen i morse. Senare under dagen fick jag också ett sms. Jag tackade nej, sa att jag hade annat för mig. Varför kan jag inte riktigt sätta ord på. Jag var helt enkelt osäker. Rädslan av att inte passa in, bli utstött och förnedrad finns hela tiden där. När jag ser tillbaka på de åren jag gick på högstadiet, kan jag ibland skämmas över mina tankar. Tjejerna som gick i klassen umgicks en hel del, men jag höll mig utanför. Jag tyckte inte att jag passade in. De pratade shopping, ett ämne som jag inte ville prata om. Jag antar att jag inte ansträngde mig tillräckligt, dömde dem för snabbt och därför hamnade utanför. Jag hade mina killkompisar och vi umgicks varje dag. Men nu är det inte längre så och jag kan blicka tillbaka och se de åren med andra ögon. Jag tyckte att min klass på högstadiet i allmänhet inte brydde sig om mig, men jag tar tillbaka de orden och de tankarna. Jag har under året som har gått sett den tuffa verkligheten. Man kan inte alltid leva i sin skyddade värld, det är inte så man lever livet. De människor som finns runt om kring mig nu, de behandlar mig för det mesta som luft. Jag säger inte att alla är sådana, men det finns folk som inte ser mig. Jag står där i rummet och så kommer de och ställer sig tio centimeter från mig. Då vill jag bara skrika till dem att här står faktiskt jag! Det är något jag gör, men det är bara min insida som får ta del av de orden.
Jag trodde att 9B inte brydde sig om mig, men nu kan jag se att jag faktiskt betydde något för dem. De har inte helt glömt bort mig. De frågar om jag vill komma på återträffen, en inbjudan som jag vet att alla inte får (av okända anledningar). Det får mig att inse, att livet bara blir tuffare. Unga människor är härliga, men så blir man äldre och möter nya människor. Då är det inte längre lika lätt att ta hand om sig själv. Såren blir för djupa.

Jag kanske ångrar att jag inte gick på återträffen ikväll, men jag är rädd. Mina förutfattade meningar är att de kommer dricka och då passar inte jag in. Jag har aldrig druckit (Ja, jag är en duktig flicka.) och jag föredrar heller inte om att vara bland berusade människor. Dessutom vet jag inte hur jag ska hantera de mötena. Ännu har jag inte fastnat i det som är mitt nutida liv. Jag vill så gärna leva kvar i det förflutna, men kämpar med att gå vidare. Att då tillbringa en kväll i en atmosfär av gamla minnen, tankar och känslor kan göra det värre. Jag är nog inte redo för det riktigt än. Jag hoppas att de inte slutar tänka på mig, bara för att jag tackade nej ikväll.
Det enda jag vill är ju att passa in, det var därför jag inte kom ikväll.