De flesta av oss har en förebild; en person som vi ser upp till och tar inspiration ifrån. Det kan vara en artist, skådespelare, förälder, vän, annan vuxen... Jag har många förebilder som inspirerar mig - alla på olika sätt.
Jag tycker det är viktigt att ha förebilder, just för att man har ett mål att sträva mot. En inspirationskälla som visar vägen, guidar en och som ger en trygghet. Samtidigt får man inte låsa sig vid tanken. Att ha en förebild är inte alltid positivt. Man kan lätt hamna i skiten, bara för att man ser upp till fel personer.
Förebilder kan liknas med ett facit, du vet dem som finns längst bak i matteboken. Där står svaret och i bästa fall också en uträkning. Människan är en konstig varelse, det har jag konstaterat många gånger. Inte minst när det gäller att passa in och vara som alla andra. Just det, att man vill se ut, bete sig och föra sig som någon annan, det är den enkla vägen att leva livet. Ens förebild blir till ett facit, där alla svaren finns.
Men hur blir det, då ens förebild försvinner eller på annat sätt förändras? Hur klarar man sig, när ens förebild inte längre finns? Då tappar man sin trygghet och från den gropen är det svårt att ta sig upp. Utan facit i hand blir vi ofta rädda. Människor skräms av tanken att göra fel! Vi blir blinda och undviker att se hur vi själva är. En förebild finns ju där, det är bara att göra likadant, eller?
Jag har alltid strävat efter att vara mig själv. Det har inte varit lätt alla gånger (se bara hur det har gått på gymnasiet...), men jag har alltid haft som mål att vara mig själv. Det har tagit på krafterna, det tror jag att ni förstår. Hur jag lyckats, har jag mina förebilder att tacka för. De har visat att det är okej att vara sig själv. Mina förebilder är dem som tycker om mig. De ger kärlek och då vill jag ge kärlek tillbaka.

Förebilder är en trygghet för de som inte vågar stå på egna ben. De flesta av oss är inte så starka så att vi kan klara oss helt själv. En trygghet att se upp till, är något vi alla har - även om vi inte vill erkänna det.