Vad är det som gör att kontakter med vänner bryts - bara sådär? Om man är vänner, då är väl relationen värd att kämpa för? Jag antar det. Jag antog det. Jag antog för länge sedan.
Ibland tänker jag alldeles för mycket. Minnen från förr blir tydligare och jag vill bara gå tillbaka, befinna mig i den tiden. Det spelar ingen roll att jag var yngre, mer naiv och hade mindre livserfarenhet. Det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att jag var lycklig. Jag kände mig omtyckt, älskad och som en i gänget. Jag kände aldrig så med några andra. Jag känner inte så med någon. Alltid ser jag på mig själv som någon utanför. I mina ögon, i mitt sinne och i det som är jag, strider hela jag mot det som klassas som normalt. Det var det som var så skönt förut. Jag var tillsammans med andra. De såg sig kanske inte som en avskild från mängden, men de var för sig själva. Och den gruppen var speciell. Jag vet att vi inte alltid var ärliga mot varandra, men det gjorde ingenting. De falska stunderna kompenserades med ögonblick och ord av ren sanning. Det är sällan jag blir bemött med sådan ärlighet. Men nu är det falskt igen. En melodi av falska toner klingar nu i mina öron. Verkligenheten är inte alltid ärlig - väldigt sällan faktiskt. Ärlig.

Life goes on - with or without me.