Jag blir glad, när folk visar på förståelse. När mina ord och uttalande visar resultat, då känns det som att jag har lyckats.
Människan kan (förhoppningsvis) jämföras med teknik. Vi är inte perfekta från början, vi har våra brister. Men med tiden lär vi oss, våra brister blir till det bättre och vi kan hantera saker som förut sågs som omöjliga. Liksom en dator förbättras vår förmåga (i de flesta fallen) hela tiden. Grupparbetet i caset gick till en början väldigt trögt, men nu känns det som att vi faktiskt har något att komma med. Jag tar inte tillbaka att jag tycker jag har fått tjata och agera ragata, för jag tycker så. Nu i efterhand kan jag nästan tycka att det var värt det. Visst kan jag erkänna att det inte var speciellt kul att klassas som en Bitch, men vad skulle jag göra? Folk lyssnade inte och arbetet var ju tvunget att bli klart. Idag var alla i gruppen på plats (några var dock försenade...). Vi spelade in nästan alla scener. Den sista scenen ska vi spela in imon. Sen är det bara att klippa och klistra, något som jag slipper göra. Jag kan ingenting om det, så den uppgiften får istället an annan gruppmedlem ta på sig.
Allting löser sig, det ser jag resultat på nu. Man kan bara hoppas att vi blir klara med arbetet tills på torsdag. I så fall blir jag stolt över min grupp.