Jag tror inte att ni förstår hur underbart det var att komma ut till ön. Efter min otroligt struliga förmiddag var jag inte på gott humör. Stannade i skolan tills caset började, så att jag kunde meddela läraren att vi inte kunde jobba mer idag (eftersom mina gruppmedlemmar hade gått hem). Jag hade ju ändå ingen stress hem, eftersom jag missade båten innan. Vid ett gick jag från skolan, tog vagnen till färjeläget och väntade där en halvtimma. Rätt okej. Jag hann varva ner. På spårvagnen kände jag en sval vindpust, då dörrarna slogs upp på en av hållplatserna. Det kändes som att alla onda tankar försvann, de blåste bort med vinden. På båten mötte jag Katja, en nära vän på ön. Hennes ord gjorde mig bättre till mods. När jag gick av båten och gick mot cykeln, kom det ännu en vindpust. De sista negativa känslorna försvann och jag var lugn och sansad, när jag kom hem.

Ön är mitt rehabiliteringscenter. Det är här jag kopplar av, varvar ner och känner mig älskad. Det blir nog så, när man har familjen samlad runt omkring sig.
Ikväll ska vi in till farfar och fira hans fru, som fyller år idag. Jag tror jag behöver lite kärlek, för att kunna komma tillbaka på banan. Just nu vill jag helst bara vara hemma, strunta i skolan och bara försöka hitta balansen mellan kontroll och frihet.