Ibland känns det som att jag är ensam här i världen. Jag går runt med mina tankar om precis allting, medan andra i min ålder flamsar runt som vilken tonårsbrud som helst. Det festas, knullas runt och deras världsperspektivet är en drömvärld. Då känner jag mig ensam. Att leva i en värld där ensam jämnåriga inte tänker, bara handlar efter hormonerna och lever i nuet, det får mig att bli rädd. Jag blir rädd för mig själv. Jag tänker, men de andra verkar inte förstå någonting.
Kanske är det därför jag är ensam. En tänkande individ är kanske ingenting att ha? Varför vara vän med någon som hela tiden tänker på konsekvenserna, när man istället kan leva i nuet? Jag känner mig så ensam. Att tänka är tydligen en fara. Kanske är det därför ingen vill ha mig som kompis. Som min lärare sa; Jag har åsikter om precis allting. Det finns folk som blir rädda för mig. ...är det sanningen? Jag som tänkande individ, tonåring och ung kvinna ska alltså inte få dela med mig av mina tankar.

Det känns som att jag befinner i en värld av en annan dimension. Alla andra flamsar runt, medan jag tar varje steg med försiktighet och seriositet. Är det fel att tänka?