Bussen kör förbi stadens tågstation. Jag minns. För två år sedan hade vi ingen aning, men idag vet vi. Då vet vi att alla desperata tårar, alla tusen pussar och varma kramar lönade sig. Det lönade sig faktiskt att gråta som ett barn och visa sin kärlek för varandra. Just i de ögonblicken då den andre tvunget måste stiga på tåget, då rann en sista tår ner för kinden. En tår som sa hejdå och som önskade en lycklig resa. Första smset - det som alltid kommer högst tio minuter efter att han släppte min hand. En sista beröring. Ett avsked och nu en längtan som började gro. En längtan efter nästa gång, ett annat tillfälle, en annan tid. Väntan. Att stiga av på en annan station, se sig omkring. Ensam. Helt ensam. Eller att sakta lämna stationen, med en klump i magen som gör ont. Varken smärta eller ensamhet är lätt att hantera. Väl hemma är det tyst - oavsett om man var den som lämnade eller om man var den som bara åkte för att säga adjö. Tystnaden. Hjärtat har slutat slå. Det känns som att lungorna inte får tillräckligt med luft. Sakta kommer tårarna. Sakta. Sen kommer hysterin. Skriken som desperat försöker få de senaste timmarna att sluta existera. Men han har lämnat. Hon har lämnat. Ensam kvar. Ensam.
Bussen svänger och jag kan längre inte skymta den stora parkeringen på baksidan. Kärlek. Minnen. Distansförhållande. Då så ensam.