Desperat försöker de få någon att lyssna! De gör allt i sin makt för att någon ska förstå. Varje ögonblick sträcker de sig efter en hjälpande hand. Vissa går till och med så långt att de skadar sig själv, i värsta fall tar livet av sig. Det är hemskt att se att de som behöver inte får hjälp. Varför finns det ingen som hör, ingen som bryr sig? Jag blir ledsen, när jag ser verkligheten. Och den ser jag jämt. Det är den jag lever i, jag kommer inte undan.
Ingen ska tro att livet är lätt att leva. Alla kommer för eller senare att utsättas för händelser som ger livshistorian en huvudsaklig handling. Förr eller senare får vi uppleva känslan av vad vårt liv verkligen kommer att innebära. Jag är ung, men har redan fått ta del av ett liv som påverkat mig. Tolv år. Tretton år. Förälskad. Kär. Åren går. Krossad och nu på väg tillbaka. Eller?

"Jag vill springa tillbaka bara för att få krama om dig. Bara en sista gång. En kram. Den ska vara ärlig och den ska betyda. Även för dig. Inte bara för mig, som så många gånger förr. Inte för att vi har kramats och legat med armarna kring varandra. Men ändå. Jag vill ha den där kramen som verkligen betyder. Jag vill ha den av dig. För ingen kan krama lika ärligt som du kan."
(Utdrag ur "Mitt Mästerverk" som jag skriver.)

Jag kämpar med att komma tillbaka. Eller fortsätta. Det livet jag var en del av för några år sedan, de påverkade mig mycket. Mest på ett positivt sätt. Personerna jag var med, omgivningen, kärlek... Allt påverkade mig och idag står jag här med facit i hand. Det var underbara år - det kunde jag konstatera redan då. Men det var jobbigt, det var det. Jag var en av dem som desperat ropade på hjälp. Jag gick aldrig speciellt långt, som jag vet att många andra har gjort. Jag vill inte påstå att jag var feg, bara nyfiken på vad livet hade att erbjuda. Jag ville inte avsluta ett vinnande koncept, om jag skall uttrycka mig med en dos av starkt självförtroende. För jag vet att jag i slutändan kommer at vara en vinnare. Det är vi alla. Livet bjuder på förluster, men också på så många vinstchanser. Men som ledsen och svag är det svårt att ta de chanserna.
De ropar förtvivlat på hjälp, men det är ingen som vill höra på. Alla bara går förbi, utan att bry sig om. Utan att bry sig om att det i hörnet på Centralstationen sitter en ung människa och mår så dåligt att hon skakar. Det är ingen ser. Ingen ser. För det angår inte dem, vill de tycka. Men varför resonerar man så? Vi ska ju vara ett samhälle som ställe upp och bryr oss om varandra. Vi har en integritet som säger att vi har rätt att vara privata. Men det skadar aldrig att visa en öppen famn.

Min famn är alltid öppen. Jag är inte utbildad för att hjälpa, absolut inte. Men jag har mått dåligt, som så många andra. Det jag kände kan inte jämföras med det andra känner, för sorg kan inte jämföras. Men ändå. Ett lyssnande öra. En öppen famn. Någon som i alla fall försöker förstå. Det betyder väldigt mycket. I alla fall för mig. Och jag hoppas på att jag kan ge det förtroendet till någon annan. En vän är så lätt att få, om man bara är öppen och ärlig.
Det finns personer som för allt de är värda ropar på hjälp. Varför finns det ingen som hör? Hur kommer det sig att ingen ser? Jag vill se! Jag vill höra! Det anser jag är min plikt som medmänniska. Vi ska hjälpa, inte stjälpa. Det är ett ordspråk jag tycker att alla ska följa. Vi har en plikt som medmänniskor. Alla individer tillhör små familjer, men också den stora familjen Människor. De som bara är själviska och inte är villiga att hjälpa en annan människa; släng er i väggen!