Vi har alla någon sysselsättning som vi brinner för. Det kan vara alltifrån sport till ett simpelt intresse. Men storleken är inte det viktigaste. Det som spelar roll är ambitionen och att man tror på sig själv. Mitt brinnande intresse här i livet är att skriva. Jag älskar att skriva - det har jag alltid gjort! Mitt skrivande uppdaterades till en lite mer seriös nivå, när jag var omkring tolv år och började högstadiet. Då började jag skriva texter om livet, och detta på ett poetiskt sätt så att ingen skulle förstå. Det sättet håller i sig än idag. Jag har försökt att skriva mer konkret, men då tappar jag mig själv i alla ord som bara finns. Jag behöver en känsla. Jag vill förmedla något. Budskap, det är viktigt.

Jag drömmer om att bli författare. Varje dag får jag inspiration och skrivlust. Tänk vad roligt det skulle vara att få medverka på offentliga evenemang, så som Bokmässan, radioprogram, intervjuer... Det handlar absolut inte om att jag vill bli känd. Det är snarare en inre plikt jag känner. Jag vill dela med mig av det jag bär på, erfarenheter jag skaffar mig genom livet. Det är något vi alla kan göra, men glöden är olika från person till person. Jag vill förändra och det genom att skriva i första hand. Jag lever med drömmen om att bli författare.



Inspirationen från omgivningen ploppar upp som svampar. Överallt får jag idéer, nya historier jag vill skriva om. Men tiden räcker inte till och det är inte det enda som sviker. Jag sviker också mig själv. Innerst inne vet jag att skriva är en talang jag har, men ändå kommer tvivlet som på löpande band. Jag tvivlar på att jag faktiskt kommer lyckas. Mina verk kan ibland ses som värdelösa och patetiska. Vem skulle vilja läsa det jag skriver? Jag är väl inte bättre än någon annan? Jag går och skryter om att jag är så bra, när det i själva verket inte alls är något märkvärdigt. Jag tvivlar och det får mig att falla. Min dröm springer bort och jag står kvar med en tom ambition. Vad ska jag göra nu? Vad vill jag göra med mitt liv, när den störta drömmen jag bär inom mig inte längre är betrodd?

Att tvivla på sig själv kan förstöra så mycket. Min dröm går i kras och kvar står jag. Kvar med ingenting och ett liv. Drömmen om att bli författare svajar. Jag vill inte släppa taget om min stora ambition, men ibland kan jag inte låta bli att tvivla.

I vår värld finns det många människor som gett omvärlden en klarare syn. Personer delar med sig av sina livshistorier och hela världen är i extas! Det är det jag vill uppnå. Jag vill vara bland dem, bland stjärnorna. Mina verk ska bli något stort, folk ska förstå och tackla livet med en omtänksamhet som ännu inte finns. Och jag vill påverka. Men det är där tvivlet kommer in. Tvivlet om att jag inte kan. Min historia är inget märkvärdigt. Vem skulle vilja läsa om den? Jag har inte varit med om något dramatiskt, något chockerande eller något hemskt. Jag har levt ett liv som oundvikligen är helt normalt. Jag har haft toppar och dalar, upplevt äkta kärlek och svek. Vem vill läsa om det?

Jag tvivlar på min dröm, drömmen om att bli författare. Men jag kämpar. Jag vet att jag kan.
Ni läsare ger mig så mycket fina ord. Tack, ni hjälper till på vägen mot Drömmen om att bli författare.