Jag läser några meningar. Stannar upp, tänker efter. Tillbaka till boken. Orden tas in och sorteras i en hiskelig fart inuti mitt huvud. Plötsligt känner jag att snaran dras åt. Jag försöker andas, men tvingas då sluta att läsa. Andas, och jag fortsätter att läsa. Tankarna bearbetas, samtidigt som jag tar in ny information.

Det händer ganska ofta, speciellt under senare år, att jag måste pausa, när jag läser skönlitteratur. Många gånger blir det för känslosamt, för komplicerat eller helt enkelt svårt att andas. Det är då jag sakta stänger boken, fäster blicken någon annanstans och försvinner för ett tag. Jag tänker klart den tanken, som jag påbörjade då jag var involverad i en annan människas livsöde. Stannar tiden för ett tag, mest för att reda ut vad jag själv går och bär på. Tanken som har slagit mig - hårt har den slagit. Efter omplåstrad och noga fastställda tankebeslut, återgår jag till läsandet. Insatt och fylld av känslor. Det händer ibland att jag måste andas, för att kunna fortsätta att läsa.