Jag skulle vilja påstå att jag är en väldigt ambitiös elev. Med det menar jag inte att jag har högst betyg i samtliga ämnen, för det har jag inte. Däremot har jag högsta betyg enligt mig själv, eftersom jag alltid gör mitt bästa. Jag tror starkt på min egen förmåga och jag vägrar nedvärdera mig själv. Jag upplever självklart också de stunderna, när skolarbetet har gått dåligt och jag helst vill ge upp. Men efter några tankestunder brukar den känslan gå över och jag presterar med ny kraft.

Idag hände dock något som kändes som ett slag i bröstet. Jag höll på att börja gråta inför läraren, när vi pratade om slutuppgiften i caset. Jag som vid provtillfället kände mig ganska nöjd var idag så missnöjd man kan bli. Jag var så besviken på mig själv och det var också läraren. Han förklarade varför han hade satt det betyget han har gjort och jag försökte självklart försvara mig; fy den som ger sig utan strid. Nej, riktigt så var det; jag tyckte helt enkelt inte att han hade bedömt mig rätt. Men visst håller jag med honom och så här i efterhand, efter att jag har fått bearbetat mötet med honom och hans kritik, förstår jag hur han menar och jag är villig att ta åt mig av hans ord. Man måste misslyckas, för att kunna resa sig upp och bli bättre. Men just då kändes det väldigt hemskt - som ett riktigt misslyckande.