Minns distansförhållandet
Att packa väskan. Långa samtal. Att åka tåg. Att vara på väg. På väg framåt. Alla gånger jag har suttit på ett tåg till min älskade. Alla gånger jag har behövt lämna. Antalet gånger har jag lämnat en person, en stad, en familj. Kärleken har varit stark, men smärtan har varit svårare att bära. Jag minns så väl en gång. Jag hade som vanligt orsakat att vi kom iväg för sent. Rickard körde snabbt, det var knappt med tid. Vi var på stationen två minuter innan avgång. Jag kramade och pussade Rickard hejdå. Som vanligt gjorde det ont, men tårarna höll jag inne. Precis utanför dörren in till tåget, hade någon ställt en kopp med dricka. Den välte jag ut i min hast. Pinsamt, men jag försökte intala mig själv att det inte var jag som hade betett mig korkat. Samtidigt som jag gick genom tåget för att hitta en plats, lämnade tåget Stockholms Station. Sakta gick det, men jag var på väg. På väg bort. Jag hade lämnat honom, ännu en gång. Det gjorde ont, men jag försökte hålla mig samman. Jag stannade i vagn 15, den som endast har obokade platser. Vagnen var full. Jag var ledsen, ynklig och ville bara gömma mig. Det slutade med att jag stod vid bagaget, precis utanför toalettdörren och tryckte mig mot dörren in till vagnen jag befann mig i. Det var trångt, mycket folk och mitt hjärta kändes större än vanligt, men samtidigt kändes det så tomt. Stort och tomt. Mitt hjärta hade ännu en gång insett sanningen. Tårarna kom där jag stod - upptryckt mot ett dörrhandtag. Jag försökte gömma mitt ansikte, men jag tror inte att de som stod närmast mig kunde undvika att se hur jag med kraftiga ansträngningar försökte laga ihop ett tomrum i hjärtat.
Det var då. Idag lever inte jag och Rickard tillsammans på samma sätt. Idag bor Rickard i min stad, han flyttade hit - av kärlek. Och det är jag glad för. Mitt hjärta hade nog inte orkat mer, nu har jag äntligen fått ro. Rickard är det finaste jag har och jag älskar honom.
Jag minns distansförhållandet vi hade. Jag minns en tid som var då.
Tidsinställt inlägg, skrivet 2010-12-26.
Jättebra skrivet! Jag kan tänka mig att det måste vara skitjobbigt att ha ett sådant distansförhållande. I så fall skulle jag nog föredra att ha ett distansförhållande som var för långt för att kunna pendla hit och dit. Utan att man får vara ledsen ett tag men sedan börja vänja sig, det är jobbigt att "pinas". Så jag skulle nog hellre typ plugga utomlands i ett år och träffa varandra först när man kommer hem igen. Fast såklart skulle jag vilja prata under den tiden i så fall, msn, webcam och allting sådant. Men jag vet inte, svårt att säga när man inte har varit i den situationen.
Starkt av dig att klara av det i alla fall, jag hatar att vara ifrån min sambo, även om det handlar om en helg. Jag är rätt mesig ibland känns det som.
Hur blev julen och nyåret för dig?
Puss
Jag känner igen känslan. Jag kan verkligen hata det avståndet som är mellan mig och Jonas! Men samtidigt blir det så extra när vi ses efter ett tag i från varandra. Men bara för att man bor i samma stad så betyder inte de att den känslan försvinner.. det som försvinner är sorgen, och tyngden när tåget startar och man är på väg hem..
-kramar-
jag har länkat till din blogg i det här inlägget: http://lorissalovebomb.se/2011/january/utkast-jan-2-2011-1.html#comment
Säg till om det inte är okej, så tar jag bort direktlänken.
Åh, gud så härligt att det funkade så bra att han flyttade tillslut. Det är inte lätt med distansförhållanden :/
vad fint! Jag har också haft distansförhållande, det är sååå jobbigt men så värt det i slutändan. Nu bor vi också i samma stad och blir snart sambos :)
Har du ahft en bra jul och nyår? Stor kram på dig!!
det måste kännas jätteskönt att ha honom i samma stad. hoppas du har fina dagar nu!!
kram
åhhh så fint skrivet...blir så berörd .det träffade rakt in i mitt hjärta..varje ord!"! och jag känner så igen mig...och det känns både härligt och smärtsamt....kram kram =)
