När jag kliver in i skolans café, möts jag av en strålande glad vän. Hon kramar om mig hårt och jag känner mig välkommen. Tydligen lite för välkommen, eftersom min ljudnivå är för hög - det är i alla fall vad en elev vid samma bord säger till mig. Och där sjunker synen på mig själv och jag drar mig ursäktande därifrån. För mig själv. Det är just det som får mig att falla; små ord som egentligen inte betyder något särskilt, men som får mig att bli osäker. Bland folk jag inte känner gemenskap med är synen på mig själv smutsig och jag känner mig inte behövd. Att sitta mitt i klassrummet under lektionen gör att jag osäkert krymper till en liten individ. Och där finns ingen som hjälper mig upp, inte just då. Det är först under lunchrasten, som jag känner omtanke och gemenskap med vänner i andra klasser. Men tills dess, är det bara att vänta?
 De kommande sex veckorna ska jag arbete med ämnen som jag inte alls tycker om. Dessutom har jag dåliga minnen från ettan och det känns ganska orimligt att jag ska lyckas ta mig över de hindren. Det blir inte bara en prestation att få bra betyg, jag har också fått en oundviklig uppgift; att lyckas återse ett misslyckande och på så sätt kunna gå vidare.

Det känns inte alls bra att skolan har börjat igen.
Hur känner du inför vardagen som åter är här?