Efter skolan åkte jag och tränade med en vän. Vi körde Spinning Puls - något jag aldrig provat på förut. Spinning Bas eller Medel kör jag några enstaka gånger i månader, därför är jag så pass van vid passen att jag vet hur mycket jag orkar ta i. Men nu blev det annorlunda, när jag hade en mätare som mätte hur många procent till maxpulsen jag hade kvar. Tävlingsmänniskan i mig gjorde sig synlig. Jag kämpade på som sjutton, utan att tänka på själva passet i sig. Jag tänkte på min andning, eftersom ledaren var väldigt noga med att poängtera den. Jag höll mig dessutom inom det området på mätaren, som ledaren sa till oss att hålla. Och jag nådde den röda och jobbigaste nivån - åtminstone vid ett kort tillfälle. 90 % lyckade jag uppnå, vilket är precis i början av röda nivån. Jag är nöjd, absolut. Och jag kan tänka mig att köra det igen; att än en gång få tävla mot mig själv. Under nästa pass hoppas jag dock att jag kan få mer koll på hur jag anstränger mig under passet, utan att titta alltför mycket på klockan. Pulsklockan lär vara en sporrande faktor, men träning handlar ju inte bara om att lyckas bättre - det handlar också om att lära känna sig själv och sin kropp.

Och hur mycket förbrände jag under passet? Ingenting, om man räknar med kladdkakan som jag ska trycka i mig ikväll.