Jag hade trånat efter samma kille i närmare tre år. Förhoppningsvis skulle jag komma över honom, så småningom. Jag kände mig ganska ensam och många stunder under de senaste åren hade jag känt mig bortglömd och osäker på om jag var välkommen in i vänskapskretsen eller inte.

Lyckligtvis hittade jag i februari år 2008 en person som brydde sig om mig. Hans namn var Rickard, han var snart 19 år och bodde en bit utanför Stockholm. Vi inledde vår relation med att jag i princip gav honom en utskällning för att han, enligt mig, hade en felaktig uppfattning om vad en så kallad ”emo” var för något, ett ämne som på den tiden var känsligt för mig. Vi diskuterade ämnet i några dagar och efter det fortsatte vi att hålla kontakten. Först skrev vi meddelande och kommentarer till varandras bilder på en Internetsida. Senare, efter att jag övervägt om det var riskfyllt eller inte, la jag till hans adress på Msn. Där började vår relation bli till något mer seriöst. Vi skrev till varandra nästa varje kväll och jag vet att längtan efter att den andra skulle logga in var ömsesidig. Jag insåg mer och mer att Rickard var en person som jag ville fortsätt ha kontakt med; och jag kunde villigt erkänna för mig själv att jag en dag ville träffa honom i verkligheten – han hade trots allt blivit en god vän till mig, om så bara genom ord på en dataskärm.

I maj, då vi hade haft kontakt i tre månader, var det dags för Rickard att flytta till ett nytt ställe tillsammans med sin familj och detta innebar att han var utan Internet i några veckor. Det var en ansträngd tid för vår relation. Det skickades små meddelande via det mobila nätet då och då, men ingen av oss visade direkta tecken på att det var kärlek – han var bara väldigt söt mot mig och han visade att jag betydde något för honom.

I slutet av juni åkte jag på språkresa till England. Jag minns att jag saknade honom, men det var nog mest hemlängtan och en rörande tanke på att det fanns någon där hemma som kanske saknade mig lite extra. Under min vistelse i ett annat land introducerade jag mitt kärleksliv som något osagt; jag kanske hade någon på gång, en kille i Stockholm. Vi hade inte träffats, men jag tyckte om honom som en nära vän.

När jag kom hem från resan visade Rickard tydligt att jag hade varit saknad. Jag tog mod till mig och frågade om han ville komma ner till mig och hälsa på. Till min besvikelse blev hans svar nej; han ville få ordning på sitt liv först. Och det var andra gången jag skällde ut honom; hans svek och min förhoppning om att utveckla vår relation gjorde att jag i princip tvingade honom att komma ner. Biljetter beställdes och den 8 augusti ankom tåget från Stockholm till Göteborg Central. Jag såg honom kliva av tåget och jag kunde inte låta bli att le.

Jag fick en kram, som jag hade blivit lovad, och jag fick hans hand i min för första gången. Det minns jag än idag; hur hans tumme strök över min hand. Så mjukt och varsamt, en liten diskret förklaring av hans känslor för mig. Det var början på en helg som jag har bevarat mycket nära mitt inre. En helg då jag och Rickard tillbringade mindre än två dygn tillsammans, men som fick oss båda att inse att vår relation var mer än vänskap. När Rickard åkte hem, den 10 augusti 2008, var jag och han ett par. Nyförälskade, lyckliga och med ett liv berikat med kärlek.

Han kom in i mitt liv vid rätt tidpunkt . Och det är jag väldigt glad för.
Jag älskar dig.