Jag lunkar i uppförsbacke nu för tiden. Motivationen är snudd på obefintlig, vilket inte passar så bra med tanke på allt skolarbete som behöver göras. Med förhoppning om att finna ro och på så sätt lite motivation tog jag fredag och helgen ledigt från alla måsten. Tiden tillbringades istället med vänner och familj alternativt framför en film i soffan. Tekoppen har funnits nära till hand större delen av tiden; någonstans vill jag tro att te löser det mesta.

Den senaste tiden har jag skrivit att jag saknar tid för reflektion. Denna helg tog jag mig den tiden. Inte för att jag blev så mycket klokare, snarare mer tom och distanserad från vardagen. Det ultimata vore om jag kunde hantera känslan av att vara opersonligt (o)förankrad till livet och använda denna distans till att se objektivt på tillvaron, på vardagens svårigheter, på mig själv och på mitt skolarbete. Men livet är inte alltid som man önskar och därför passerar dagarna utan att inkludera motivation och livskraft, vilket mynnar ut i att hemtentans blanka blad förblir oskrivna.

Det är klart att jag känner mig stressad över att inte få gjort skolarbetet som behöver bli gjort. Samtidigt har den senaste månaden, sedan terminsstart, varit kantad av så mycket frustration och ovisshet... Jag vet att jag kommer känna stolthet i slutet av januari då c-uppsatsen och terminens tentor är avklarade, det är bara det att vägen dit känns så himla lång och brokig!