Inte längre mitt hemma

Göteborg, 5 - juni
Det är en märklig känsla att vara hemma. Hemma, hemma. Fast inte mitt hemma. Mitt hemma ligger femtio mil bort. Detta hemma var mitt förut. För fem år sedan. Det är uppenbart att detta sammanhang inte längre är mitt. Det är tydligt att jag har mitt liv någon annanstans. Det kan kännas vemodigt. Det finns hur många positiva och uppmuntrande ord som helst att säga om saken, men just nu vill jag bara vila i acceptansen. Jag måste tvunget acceptera att Västkusten är hemma, men inte längre mitt hemma. [...] Det känns vemodigt att inse att jag har lämnat Göteborg bakom mig - på många sätt. Också emotionellt. Jag antar att det inte är så konstigt, att det är vad som betecknar att bli självständig och vuxen. Ändå blir jag lika förundrad över känslan varje gång jag kommer tillbaka till Göteborg. Till hamnstaden, skärgården och Västkusten. Hemma.

å kan jag också känna om trelleborg och min lilla by där jag växte upp. Men inser alltid att det är jag som gått vidare. Det som en gång tidigare var en del av mig hör inte längre dit. Men minnena finns kvar. :)

ja man har nog alltid ett vist "hemma" jag har bott i samma stad alltid så det är skönt