Vardagen. Den är faktiskt himla fin. På morgnarna går R hemifrån tidigare än mig och kvar i sängen ligger jag med två täcken och tre kuddar. När min väckarklocka ringer någon halvtimme senare har jag ingen lust att gå upp. Snoozar en kvart och tvingar sedan mig själv ur sängen. Vad jag egentligen gör på morgonen är inte alltid klart för mig, men jag har börjat vänja mig vid att majoriteten av morgnarna vara sen till den tänkta bussen alternativt i sista stund besluta mig för att ta nästa. Tur att arbetsplatsen erbjuder flextid!

Arbetet som jag trivs så bra på. Större delen av tiden älskar jag det jag gör. Andra stunder är det jobbigt att arbeta med människor med beroendeproblematik och social utsatthet. Jag engagerar mig och vill så väl och behöver bli bättre på att finna balans.

R och jag har det himla fint i dessa dagar. Så har känslan varit ganska länge nu, kanske ett år eller så. Det betyder mycket. Han är ett så oerhört uppskattat och viktigt stöd i tillvaron. Han stärker mig och jag skämmer med glädje bort honom. Han är fin och jag älskar honom.

Me, myself and I har hamnat lite i skymundan och jag tar mig sällan tiden att skriva om livet och allt därtill, skapa kreativt eller njuta av tid i köket. Det händer, men jag strävar efter mer tid för mig och mitt själsliga välbefinnande. De senaste veckorna har jag samtidigt varit bra på att ta paus, sitta en halvtimme i soffan i samband med att jag kommer hem och samla kraft inför dagens sista timmar. Det är värdefullt.

Den fina vardagen rullar på och jag ville med detta inlägg egentligen bara dela med mig. Tack för att du läser.