September har varit en månad fylld av existentiella frågor. Det har funnits tankar som känts jobbiga att uttrycka, men som samtidigt har behövt skrivas i något forum (en privat anteckningsbok). Trots att tankarna rör sådant som är en del av livet känns det för mig inte riktigt bekvämt att skriva om det öppet... Jag kan känna skam över mitt behov av att förbli tyst, samtidigt som jag kan skämmas över de tankar som jag kommer på mig själv med att ha. Men det är bara livet. Vissa dagar är tankarna närvarande och överhängande. Andra dagar känns dessa tankar främmande. Oavsett har månaden som gått tagit mycket mental energi av mig och jag har delvis känt mig rädd inför mörkare årstider...

När jag fann detta blockljus på Ica kunde jag inte låta bli att känna mig hoppfull. Också hösten kan bjuda på pirr i magen, förälskelse och fina stunder. Ståendes på soffbordet står nu en påminnelse om att jag inte behöver vara rädd i höstmörkret.