Senast i februari var jag hemma på Västkusten för att träffa min familj och släkt. Då firades födelsedag och samma helg fick mina föräldrar reda på att vi väntar en liten. Det var en fin helg som känns som länge sedan. Sedan dess har det passerat en vår och nu när vi åter är hemma på Västkusten är min växande mage tydligt synlig. Det känns fint och samtidigt surrealistiskt.


Ett av de mest uppskattade inslagen under vår semestervecka på Västkusten har varit att få träffa mina morföräldrar. I torsdags åkte vi till dem vid lunchtid för fika i solen, samtal om livet, promenad i närområdet och på kvällen middag på uteplatsen med mammas ursprungsfamilj. Allt med fysisk distansering och god handhygien. Det var fint att ses igen, känna samhörighet och vara en del av det större sammanhang som närvaro av en släkt påvisar.


Det känns aningen märkligt att nästa gång vi ses kommer vi (förhoppningsvis) ha en liten person med oss i vagn. Då är jag och R föräldrar och våra egna föräldrar har den nya titeln mor- och farföräldrar. Våra egna mor- och farföräldrar kan sätta ordet "gammel-" framför sin nuvarande benämning. Det är mäktigt.