Under januari månad har R avslutat sin föräldraledighet och börjat jobba igen, lillprinsen har skolats in på förskola och jag har på deltid återgått till arbete efter sex veckors sjukskrivning på heltid. Den nya vardagen upplever jag som omtumlande på många sätt och jag mår just nu mindre bra. Jag känner mig stressad och ledsen, har svårt att sätta ord på varför jag känner som jag gör, är trött och delvis orolig för min kropp som påvisar biverkningar av min medicin.

Det är vanligt att känna sig matt när stora förändringar i livet sker, men jag vill tro att det är något ytterligare när dessa förändringar sker mitt i en pandemi. Jag blev gravid innan pandemin gjorde sig till känna och hade då förväntningar på hur tiden som gravid och nybliven mamma skulle bli. Med pandemins framfart under våren 2020 fick vi alla ställa om, så även jag som delvis jobbade hemma likt många andra. Jag gick på föräldraledighet i slutet av sommaren samma år och var fram tills i september 2021 föräldraledig mitt i en pandemi. Det var också en särskild upplevelse; på många sätt annorlunda från vad jag hade väntat mig, samtidigt som jag upplevde att jag fick allt det där som jag önskade fylla min föräldraledighet med.

När jag kom åter till arbetet efter ett år hemma med liten var det till en vardag med fortsatt smittspridning och pågående pandemi. Det kändes okej, det var ju vardagen jag lämnade innan bebis kom. Vad jag dock inte väntade mig var att bli sjuk och delvis sjukskriven... Den nya vardagen som jag nu befinner mig i är ny på många sätt och jag funderar över vilket sammanhang jag egentligen kommer tillbaka till. Vi kanske alla känner oss isolerade när pandemin fortsatt har oss i sitt grepp, men jag som har varit hemma och delvis utanför allt det här kan inte låta bli att fråga mig själv var jag egentligen har mitt nya sammanhang. De olika sammanhangen som nu är min nya vardag flyter ihop och jag har svårt att se diskripansen (skillnaden) mellan de olika delarna.

Någon som kan känna igen sig?