Det har gått ytterligare ett år, totalt två år, sedan jag blev diagnostiserad med ledgångsreumatism. Jag insjuknade hastigt och förloppet var aggressivt. Så här i efterhand har jag svårt att se hur sjuk jag faktiskt var... Det kanske är en strategi för att hantera insikten i att få en kronisk sjukdom, hantera tillvaron som så påtagligt var påverkad av att mitt immunförsvar attackerade den egna kroppen - en autoimmun sjukdom. Jag hade svårt att ta på mig mina egna underkläder. Jag satt på "tantplatsen" på bussen. Att gå över ett övergångsställe krävde två gröna gubbar tidsmässigt, för mig gick det inte fortare hur mycket jag än ville. Jag hade inte särskilt ont. Jag var bra på att be om hjälp. Det som gjorde mig ledsen var känslan av uppgivenhet och frustration. Det var situationen snarare än det faktum att jag fått en kronisk sjukdom som påverkade mig mest.

Man glömmer så snabbt. I perioder är jag mer emotionellt påverkad av de omständigheter som min sjukdom för med sig. Min sjukdom må vara i remission (inte aktiv) sedan ett år tillbaka, men det är sällan jag är helt symptomfri. De senaste veckorna har jag haft symptom som särskiljer sig från tidigare - mer påtaglig ömhet i leder som förut inte har bråkat med mig. Men som sagt, allt är relativt.