Jag har människor som stöttar mig, människor som alltid finns vid min sida, när saker och ting är svårt. Förolämpningen jag råkade ut för idag gjorde väldigt ont. Jag tror att orden satte sig på en öm punkt. Den punkten som är jag. Punkten om att jag inte är som alla andra. Jag är speciell, men denna gång var det inte på ett positivt sätt. Jag uppfattade det som att jag är speciell, konstig, knäpp, koko i bollen och att jag inte passar in. Just det var väldigt jobbigt att höra, när nu situationen är som den är. Jag har inte kommit in i klassen, jag är inte som alla andra, jag klär mig inte som övriga elever på skolan. Det var jobbigt att höra och såren satte sig djupt.
Tänk dig en spikpistol. Helt plötsligt, från ingenstans, kom spiken flygandes genom luften och träffade mig. Jag hade tur att jag inte blev träffad i hjärtat, för då hade det inte gått att rädda mig. Efter spiken kom några häftstift farande. Det var inte lika allvarligt, men gjorde ändå ont. Med hjälp av vänner och skolsyster lyckades vi plocka ut häftstiften, men spiken från pistolen fanns fortfarande kvar. Det var en lärare som hjälpte mig. Hon pratade med mig och visade att hon verkligen bryr sig om mig. Det är sånt som räknas; när personer helt ärligt bryr sig om. Hon drog ut spiken och jag mådde mycket bättre efter samtalet med henne. Hon frågade killen som sårat mig, om vi kunde sitta kvar efter skolan och prata en stund, men han stenvägrade. Han sa att han inte brydde sig om att jag blev sårad. Vissa människor har inga plikter som medmänniska. Synd om honom.

Jag mår i alla fall mycket bättre nu. Jag ska gå och prata med rektorn imon, säga vad som hände, hur jag reagerade och att läraren inte ingrep eller brydde sig.

För att läsa inlägget jag skrev precis efter händelsen, klicka här.
/Jasmine