Ingen är perfekt. Alla har vi brister. Du har brister. Jag har brister. En av mina större brister är att jag sällan erkänner mina fel. Det är svårt, jag gillar inte att misslyckas. Men ibland är det skönt att misslyckas, veta att man har gjort fel. På så sätt lär man sig något nytt, samtidigt som man får ett nytt perspektiv på hela situationen.

Efter morgonsamlingen bad min lärare mig att stanna kvar. Jag blev nervös. Vad skulle hon nu säga? Skulle hon skälla ut mig? Hade hon läst min blogg? Men jag försökte spela lugn. Om man bara är sig själv, då brukar det gå bra. Hon tog upp ämnet, som vi pratade om i fredags. Då gick ju allt så dåligt och nu kanske det var dags att prata om det på ett bättre sätt... Min lärare var inte alls så fast vid sin sak, som hon var i fredags. Idag var hon lugn, sansad och en hjälplös lärare. Hon visste inte vad hon skulle göra åt situationen. Jag kände mig bättre till mods, inte så ledsen som i fredags. Vi avslutade liksom vårt samtal. Jag ska tänka på lite saker och försöka mer. Samtidigt har jag bestämt mig för att vara på min vakt. Ingen ska få vara falsk mot mig. Då kan det lika väl vara.

Under dagen har jag noterat att vissa i klassen är väldigt snälla. Under caset var det en i klassen, som kom fram och frågade hur jag mådde. Det var väldigt snällt av henne. Hon har aldrig gett bilden av att vara självisk, så det kändes helt okej. Jag menar inte att vara misstänksam, men man kan ju aldrig veta om hon var ärlig eller inte. Men jag är naiv och godtrogen, så jag väljer att tro gott om henne.
Det kommer nog ta ett tag att komma över all den negativa energin som varit. Jag är lite tillbakadragen, men så får det vara. Det finns personer, som har svårt att uttrycka sig och det irriterar mig. Självklart kan man inte vara bäst på allt. Deras brist kanske är att de har svårt att uttrycka sig. Men jag får väl helt enkelt låta bli att bry mig om den. Jag får hålla mig till dem, som bryr sig om mig.

/Jasmine