Det är så lätt att skriva om sina egna problem, hur dåligt man mår, hur jobbigt livet är. Man klagar och hoppas att folk ska förstå. Man tycker synd om sig själv, men beter sig precis som sina medmänniskor.

Tidigare idag skrev jag ett inlägg om hur min förmiddag var. Hur ensam jag kände mig. Att utanförskapet var tydligt. Ändå gjorde jag samma sak som mina medmänniskor. Jag såg att en annan tjej var ensam, men gjorde ingenting åt det. Självklart har jag en bortförklaring till mitt agerande - jag är ju människa. Min ursäkt lyder; jag var för svag, för att orka agera. Och visst, i mina öron låter det som en okej ursäkt. Jag mådde inte bra och hade inte kraften att ta mitt problem ett steg längre. Då skyller jag på alla andra, säger att det var deras ansvar. Men jag var ju lika mycket skyldig.

Jag vill förändra, men blundar vid motgång. Min anledning är att jag inte är tillräckligt stark. Vad har du för förklaring?