Skoldagen är slut, nästan. Egentligen borde jag utnyttja handledningen i matematik, men jag orkar verkligen inte. Jag är helt slut. Tårarna har varit nära många gånger och jag misslyckas i stort sett hela tiden. Uppgiften har inte heller blivit bra, jag lämnar nu datorn. Ska ta mig från skolan, en bit bort i alla fall. Tänkte sätta mig på ett café i älskade Haga och njuta av något gott. Dock känna jag stressen och böckerna får därför följa med. Min lärare har hjälpt mig att omstrukturera mina tankar. Jag känner mig tvingad att ta vara på all tid jag har. Papper, det dåliga arbetet, böcker och anteckningar får följa med till caféet. Imorgon ska jag bli klar. Det måste gå.

 
Älskade Haga, 19 oktober 2009.

Anledningen till att jag inte åker hem är för att jag har IUP-samtal vid fem. Hinner därför bara hem och vänta och jag anser att det är bättre att vara kvar i stan och plugga. Men som sagt, datorn får vila och jag checkar in på närmaste fik.

Det är bara att börja om och försöka igen.

Humöret är nära att brista ut i aggression. Och samtal med min lärare är inte precis något roligt. Förra gången slutade allt i ett mindre krig. Lär om det här.