Det är skrämmande hur lite jag faktiskt minns från min gymnasietid.

Som vore det ett minne tillhörande någon annan, som har jag endast fått åren berättade för mig. Jag minns fragment, men knappast några storslagna scener. Jag bär med mig uttalanden från klasskamrater, uttalanden som får mig att le för att de är så oerhört oreflekterade. Av gymnasieåren har jag också fått med mig kunskap, som jag ibland faktiskt har nytta av. Några vänner för livet skaffade jag mig dock inte och inte heller fick jag uppleva de klassiska "ungdomsåren" med festande, alkohol och sena kvällar. Det livet var inte mitt att leva, inte heller under åren efter min student.

För några dagar sedan träffade jag en vän från gymnasietiden. Ja, jag har sporadisk kontakt med några stycken, men vi ses alltför sällan för att kunna betraktas som nära vänner. Hon och jag satt på en gräsmatta i staden och reflekterade över tillvaron, filosoferade kring livets stora frågor och pratade bland annat om gymnasieåren. Det är fascinerande att jämföra vad man faktiskt minns, hur man upplevde åren på samma skola och på vilket sätt gymnasietiden bidrog till personlig utveckling. Våra upplevelser är olika, trots att vi umgicks i samma gäng. Hon minns så mycket mer än jag och hennes detaljerade utagor får mig att kastas tillbaka - dock endast till dessa lösryckta fragment knappt jämförbara med ett minne. Vad som har hänt med de övriga månaderna, veckorna, dagarna, stunderna... Oklart.

Det var som att jag inte levde då, som att jag gick omkring med öronproppar och skygglapparna på. Kanske var det ett sätt att skydda mig själv, jag trivdes trots allt inte så bra. Mitt gymnasieval resulterade i detta.