Hej allesammans!
Jag tänkte skriva en liten utvärdering av min första termin på gymnasiet, på Vittra.



Den 20 januari 2009 var jag för första gången på Vittra och besökte deras Öppet Hus. Jag var kär direkt. Jag kände mig fri och det var underbart. Det kändes som att ett äventyr väntade - och ett äventyr blev det verkligen. Att allt blev så stort beror nog inte bara på Vittra. Att börja gymnasiet är ett helt nytt kapitel i ens liv. Jag har alltid varit så fast, så enkelspårig. Jag har levt i min skyddade värld och helt plötsligt blev det allvar. Människor är inte så snälla som jag trodde. Det finns onda människor, det har jag nu fått klart för mig. Samtidigt står jag fortfarande fast vid att alla människor har en god sida, om den så sitter längst in i hjärtat.

Det speciella med Vittra är att de jobbar med något som heter case. Istället för vanliga lektioner har vi istället case. De enda utsatta lektionerna på schemat är egentligen matematik, engelska, svenska och B-språk. De övriga timmarna då det anges lektion har vi case. På gott och ont skulle jag vilja säga. Jag gillar sättet man jobbar på. Det är lättare att knyta det vi arbetar med till verkligheten. Man förstår sambanden mycket lättare. Om man läser ett roligt case är det helt underbart att sätta sig på de lektionerna. Tycker man dock inte om caset man arbetar med blir det pest och pina. Jag vantrivdes faktiskt under ett av mina case...

Jag har fått uppfattningen om att de flesta lärarna på skolan är väldigt bra och mycket omtyckta. Det är ett plus. Folket... Ja, för min del har det inte fungerat så bra. Jag vet inte vad det beror på. Eftersom jag har haft detta problem under större delen av mitt liv, så beror det förmodligen på mig. Det säger i alla fall mamma. Samtidigt vill jag påstå att folk är egoistiska, fega och att många faller för hårt av grupptrycket. Detta är givitvis inte bara på Vittra, det är nog så världen fungerar.
Helt ensam är jag dock inte. Jag har ju några tjejer i tvåan som jag umgås med. Det var faktiskt lite kul hur vi lyckades stöta på varandra... Detta inlägget skrev jag den 28 september nu i höstas. Jag tycker det är lite sött. Jag är så himla glad att jag har träffat dem. Det är de som gör att jag faktiskt inte hatar att gå till skolan. Det finns snälla människor och jag försöker hålla mig till dem. Tjejerna i tvåan är inte de enda jag har... eller jo, kanske. De är mina vänner. Några andra kompisar har jag faktiskt inte fått. Visst det finns ju elever i andra klasser som är snälla och pratar med mig bland, men vad hjälper det? Självklart mår jag bra av det, men den korta och halvt sociala stund vi pratar får inte mig att känna delaktighet.

Om jag då ska summera..
Vittra är en väldigt bra skola. Jag trivs, men folket faller kanske inte mig i smaken. Visst, hade jag gått på ett annat gymnasium hade det kanske varit samma där. Jag får helt enkelt acceptera att jag är speciell och att jag inte passar in i samhället. Jag passar inte in i ramen för hur man ska vara som gymnasielev, för hur man ska vara som ung kvinna - som kvinna överhuvudtaget. Vad ska man göra för att passa in? Ändra hela mig och hoppas att det löser sig? Nej.


/Jasmine