I november förra året skrev jag ett inlägg. Det är inget märkvärdigt egentligen, bara ett tappert försök att få uppmärksamhet. För det är det jag strävar efter, uppmärksamhet. Det handlar inte om att vara självisk eller uppmärksamhetssjuk. Det handlar om att varje människa, varje individ har rätt att synas. Varje person förtjänar att få sin röst hörd. Alla borde få känna sig sedda. Tyvärr är det bara drömmar.

Jag som ganska ofta är ensam, vet vad ett litet hej kan göra. Jag blir varm inombords, lycka sprider sig från hjärtat och ut i hela kroppen och jag känner mig omtyckt. Och vad är det jag har fått; ett litet hej. Ett simpelt litet ord har riktats mot mig! Och vad visar det på; att jag syns!! Det ger så mycket, fast det kanske man inte alltid tänker på. Ett litet hej kan förändra så mycket. Ett hej i sin enklaste form menar på att man faktiskt syns, att det är någon som lägger märket till en.

Killen som bor på ön och som också går på min skola (läs om det här), hejade på mig i veckan. Vi tog samma buss och åkte samma båt. Då fick jag ett hej. Ett glatt hej med hand i luften och allt. Och jag blev så glad. Han såg mig! Han var med två av sina vänner och gjorde det ändå. Så ärligt, så snällt, så omtänksamt. Det var säkert ingenting märkvärdigt för honom, men för mig betydde det guld. Alla små stunder av uppmärksamhet måste man suga åt sig, om man ska klara stunder av ensamhet. För att vara ensam utan egen vilja, det är... svårt.

Så - gott folk, hejade på folk. Visa att du ser och bryr dig om folk i din närhet!