Söndagsångest
Då ligger jag bara på sängen. Vad mer kan jag göra?
Tankarna på kommande vecka spökar, jag blockerar dem.
Skolarbete borde göras, men istället gömmer jag mig under täcket.
Ligga på sängen och äta choklad. Två timmar idag.
Mestadels av tiden sov jag. Vad annat kan jag göra?
Det jag känner är söndagsångest.
Tankarna på kommande vecka spökar, jag blockerar dem.
Skolarbete borde göras, men istället gömmer jag mig under täcket.
Ligga på sängen och äta choklad. Två timmar idag.
Mestadels av tiden sov jag. Vad annat kan jag göra?
Det jag känner är söndagsångest.
Sen återgår jag till min dvala
Idag har det känts som att jag bara vandrar omkring som en zombie. Vi pratar om tankeväckande ämnen i skolan, men jag gör bara uppgiften och återgår sen till dvala.
Jag reflekterar inte över saker och jag känner mig kall och tom...
Som om livet väntar på att något ska hända. Förberedelser inför en tid som väntar. Men jag vet inte vad. I ärlighetens namn blir jag bara frustrerad över att jag inte är på samma sätt som jag brukar. Jag är en ganska orolig person, men inte alls i närheten av vad jag är nu. Senaste dagarna har jag i princip oroat mig för allt och det är ganska påfrestande. Känslan smög sig på i söndags, utan anledningen. Dagen och kvällen innan var underbar, läs mer här, så jag förstår inte varför det har blivit som det är.
Jag behöver nog bara få vara så här ett tag till. Jag lever mitt liv, sen återgår jag till min dvala. Men det är okej, jag vet det. Ge mig bara lite tid.
Tack för era otroliga kommentarer, ni håller mig uppe.
Jag reflekterar inte över saker och jag känner mig kall och tom...
Som om livet väntar på att något ska hända. Förberedelser inför en tid som väntar. Men jag vet inte vad. I ärlighetens namn blir jag bara frustrerad över att jag inte är på samma sätt som jag brukar. Jag är en ganska orolig person, men inte alls i närheten av vad jag är nu. Senaste dagarna har jag i princip oroat mig för allt och det är ganska påfrestande. Känslan smög sig på i söndags, utan anledningen. Dagen och kvällen innan var underbar, läs mer här, så jag förstår inte varför det har blivit som det är.
Jag behöver nog bara få vara så här ett tag till. Jag lever mitt liv, sen återgår jag till min dvala. Men det är okej, jag vet det. Ge mig bara lite tid.
Tack för era otroliga kommentarer, ni håller mig uppe.
Rädd för att gå vilse
Alla känslor passerar, det vet jag mycket väl. Mina unga år har bestått av alla möjliga känslor - och alla har de passerat och format mig till den individen jag är idag. Och jag borde vara van, för jag har varit med om känslan många gånger förut. Men jag kan inte undvika tankarna på att jag kanske inte hittar tillbaka. Det är ord som känns patetiska, men jag är rädd för att gå vilse. Att hela tiden stå vid kanten och vänta. Jag behöver få någonting som gör att jag vänder mig om och går mot säkrare marker. Jag är rädd för att falla för gott. Rädd för att gå vilse.
Tack för era fina kommentarer. Era ord betyder så mycket, det är därför jag vågar vara öppen mot er.
Tack för era fina kommentarer. Era ord betyder så mycket, det är därför jag vågar vara öppen mot er.
Tappat greppet
Jag har tappat bort mig själv. Någonstans på vägen tappade jag bort vem jag är. Jag ska gå tillbaka och leta. Tillbaka dit då jag kände mig hemma.
I stunder som denna vill jag helst bara bli älskad. För hur odräglig och hemsk jag än är, hoppas jag ändå på att bli omtyckt. Mitt självförtroende sjunker sakta till botten, det som förut flöt tryggt på ytan. Men tiderna förändras och någonstans på vägen tappade jag greppet. Mina perspektiv är sneda och min hand borda vara omplåstrad. Men att plåstra om sig själv är svårt, speciellt när man inte har någon aning om hur man gör. För jag har försökt, det har jag. Men nu tror jag inte att jag kan göra så mycket mer, än att gå tillbaka och leta efter vem som är jag.
I stunder som denna vill jag helst bara bli älskad. För hur odräglig och hemsk jag än är, hoppas jag ändå på att bli omtyckt. Mitt självförtroende sjunker sakta till botten, det som förut flöt tryggt på ytan. Men tiderna förändras och någonstans på vägen tappade jag greppet. Mina perspektiv är sneda och min hand borda vara omplåstrad. Men att plåstra om sig själv är svårt, speciellt när man inte har någon aning om hur man gör. För jag har försökt, det har jag. Men nu tror jag inte att jag kan göra så mycket mer, än att gå tillbaka och leta efter vem som är jag.
Tillbaka till skolan
När jag kliver in i skolans café, möts jag av en strålande glad vän. Hon kramar om mig hårt och jag känner mig välkommen. Tydligen lite för välkommen, eftersom min ljudnivå är för hög - det är i alla fall vad en elev vid samma bord säger till mig. Och där sjunker synen på mig själv och jag drar mig ursäktande därifrån. För mig själv. Det är just det som får mig att falla; små ord som egentligen inte betyder något särskilt, men som får mig att bli osäker. Bland folk jag inte känner gemenskap med är synen på mig själv smutsig och jag känner mig inte behövd. Att sitta mitt i klassrummet under lektionen gör att jag osäkert krymper till en liten individ. Och där finns ingen som hjälper mig upp, inte just då. Det är först under lunchrasten, som jag känner omtanke och gemenskap med vänner i andra klasser. Men tills dess, är det bara att vänta?
De kommande sex veckorna ska jag arbete med ämnen som jag inte alls tycker om. Dessutom har jag dåliga minnen från ettan och det känns ganska orimligt att jag ska lyckas ta mig över de hindren. Det blir inte bara en prestation att få bra betyg, jag har också fått en oundviklig uppgift; att lyckas återse ett misslyckande och på så sätt kunna gå vidare.
Det känns inte alls bra att skolan har börjat igen.
Hur känner du inför vardagen som åter är här?
De kommande sex veckorna ska jag arbete med ämnen som jag inte alls tycker om. Dessutom har jag dåliga minnen från ettan och det känns ganska orimligt att jag ska lyckas ta mig över de hindren. Det blir inte bara en prestation att få bra betyg, jag har också fått en oundviklig uppgift; att lyckas återse ett misslyckande och på så sätt kunna gå vidare.
Det känns inte alls bra att skolan har börjat igen.
Hur känner du inför vardagen som åter är här?
Ordlös
Känslan av att vara ordlös är något av det mest obehagliga jag vet.
Som att vara stum, trots att man har så mycket man vill få ur sig.
Ordlös. Tom på ord.
Jag vill skriva, men jag är rädd.
Rädd för att skriva för mycket.
Att ångra känns skrämmande.
Jag vill vara säker.
Därför förblir jag ordlös.
Det är bäst så.
Att vänta på att orden ska återvända till mig.
Tålamod. Jag skapar mig tålamod.
Ordlös. Jag gillar inte känslan.
Som att vara stum, trots att man har så mycket man vill få ur sig.
Ordlös. Tom på ord.
Jag vill skriva, men jag är rädd.
Rädd för att skriva för mycket.
Att ångra känns skrämmande.
Jag vill vara säker.
Därför förblir jag ordlös.
Det är bäst så.
Att vänta på att orden ska återvända till mig.
Tålamod. Jag skapar mig tålamod.
Ordlös. Jag gillar inte känslan.
Sorry, honey.
Känslorna tränger ut.
Och där satt jag sedan åtta och bara väntade. Förtroende, jag hade förtroende. Det var sagt så, vi skulle ses en halvtimma innan skolan började. Jag satt ensam. De andra i gruppen kom inte. Jag försökte hålla mig lugn och istället fokusera på arbetet. Jag läste det flera gånger, men för varje ny mening jag klarade utan pappret till hjälp, kände jag hur snaran kring halsen drogs åt hårdare. Nervös. Jag tycker inte om att prata på engelska. Tack vare väldigt fina kommentarer från två läsare (bland annat en tjej från språkresan till Hastings 2010) visste jag innerst inne att jag skulle klara det. Styrka. Jag skrev min styrka på handen. Jag log, när jag såg det jag hade skrivit. Ett ärr, ett lagat avtryck. De kom inte. Och en av de i gruppen nekar dessutom till vetandet att vi skulle ses tidigare. De andra tjejerna säger att hon visste. En ursäkt fick jag av de som kunde stå för sitt misstag. En ursäkt som de menade, men som jag inte kunde ta åt i tiden av besvikelse.
Det är därför jag inte tycker om att jobba i grupp. Jag kan inte lita på någon. Förtroende ska ju leda arbetet, men det fungerar aldrig. Och det beror inte på mig. Jag tar mitt ansvar. Gör du??
Pricken över i... Redovisningen inställd på grund av för få var klara med sitt arbete, splittrade grupper och många frånvarande. Varför är de alltid de ansvarsfulla och ambitiösa som straffas av att andra är respektlösa och beter sig vidrigt? Min lärare borde ha satt underkänt på samtliga elever som inte tog ansvar.
Istället består lektionen av handledning. Jag vill inte ha någon förbannad handledning, jag vill redovisa. Jag var ju inställd på det. I ren ilska och förtvivlan gick jag från lektionen (med godknt från läraren). Till en dator. Skriva. Musik som dämpar smärtan.
Paramore - Misery Business
Töntig
Jag känner mig töntig. Kanske för att jag är töntig. Imorgon har jag muntlig redovisning i engelska. Jag vill inte kalla det ångest, men jag kan tala om att det inte känns bra. Jag försökte nyss läsa mitt manus för Rickard. Jag tog sats ett par gånger, andades in och skulle precis börja tala... Då slöt jag mig. Jag sa ingenting. Försökte på nytt och öppnade återigen munnen. Andades, men förblev tyst. Jag känner mig töntig. Det är något som tar emot. Problemet är inte att jag inte kan tala inför publik, jag har bara svårt för att prata på engelska. Efter språkresan till England insåg jag att folk förstår vad jag säger. Jag kan prata med folk, föra en dialog. Men att stå framme vid tavlan inför hela klassen, det ger mig jobbiga känslor. Jag vill svälja, men jag får inte bort det som sakta försöker kväva mig. Töntig. Jag känner mig töntig. Och patetiskt, för att jag vet att jag kan men inte klarar det.
Ledsamt. Att läsa min blogg är ledsamt. Att läsa andras bloggar är ledsamt. Det är många som delar med sig av sin ledsamhet. En ledsen värld.
Ledsamt. Att läsa min blogg är ledsamt. Att läsa andras bloggar är ledsamt. Det är många som delar med sig av sin ledsamhet. En ledsen värld.
När vinden vänder, en särskild känsla
Hastigt går det och jag vacklar till. Med försiktiga steg går jag vidare. Jag vill inte välta omkull, det skulle ju vara pinsamt. Men höga klackar trippar jag fram på tå, varsamt och försiktigt. Vinden tar tag i mig ännu en gång och jag får precis tag i sjalen, innan det är för sent. Jag ser mig om. Var det någon som såg? Jag känner mig generad, viker av in på en ny gata och lyckas äntligen pusta ut.
När vinden vänder, det är en särskild känsla. Man får situationen ur ett nytt perspektiv och konturerna blir skarpare. Jag ser nya möjligheter och ett ljus långt där borta. Jag mår bättre. Dagen kändes tung och jag var nära att skrika fulla ord många gånger. Sen, helt plötsligt, släppte det. Som om det var just den signalen kroppen väntade på. Jag kunde andas ut och kroppen visade tecken på att allt var som det skulle. Jag vill ännu inte ta ut lyckan, det är en bit kvar. Över en månad av nerstämdhet och magont måste få läka i lugn och ro. Jag andas och tar mig an nya utmaningar. Jag ser, men låter det passera. Jag måste få läka ifred. Det måste få ta sin tid. Men jag mår bättre, det gör jag. Osäkerheten ligger som en hinna över det som är skadat (och kanske till och med förstört?). En osäkerhet som skyddar mitt innerst. Det är Osäkerheten Själv som tar smällarna. Bakom ytan tröstar jag en skrämd flicka.
När vinden vänder, det är en särskild känsla. Man får situationen ur ett nytt perspektiv och konturerna blir skarpare. Jag ser nya möjligheter och ett ljus långt där borta. Jag mår bättre. Dagen kändes tung och jag var nära att skrika fulla ord många gånger. Sen, helt plötsligt, släppte det. Som om det var just den signalen kroppen väntade på. Jag kunde andas ut och kroppen visade tecken på att allt var som det skulle. Jag vill ännu inte ta ut lyckan, det är en bit kvar. Över en månad av nerstämdhet och magont måste få läka i lugn och ro. Jag andas och tar mig an nya utmaningar. Jag ser, men låter det passera. Jag måste få läka ifred. Det måste få ta sin tid. Men jag mår bättre, det gör jag. Osäkerheten ligger som en hinna över det som är skadat (och kanske till och med förstört?). En osäkerhet som skyddar mitt innerst. Det är Osäkerheten Själv som tar smällarna. Bakom ytan tröstar jag en skrämd flicka.
Jag blundar, sen är det över.
Om det ändå kunde vara så enkelt; jag blundar, sen är det över. Sen är stressen borta, oron borta, magen bättre och sinnet friskare. Om det kunde vara så enkelt att gå upp på morgonen, se en ljus dag och slippa kliva upp i mörker. Om rädslan för det som inte finns kunde bottna i en logisk förklaring. Jag blundar, sen är det över.
Det snöar ute och det gläder mig först. Sen kommer tanken på att jag inte har min vinterjacka här. Den är i ett av mina andra hem - som alltid. Då sjunker jag ihop, blir liten och påminner mig själv om att ta en extra tjock tröja på mig. Någonting måste ju värma mig, eftersom skinnjackan jag har på mig under de varmare månaderna, inte kommer fylla någon större funktion nu, nu när snön faller. Det må förvisso var blöt snö och inte så mycket, men det lär bli kallt ändå. Det är i stunder som denna, jag längtar efter ett eget hem. Ett hem - inte två eller tre! Att kunna ta vilken jacka man vill och kanske till och med ett par skor som passar till. En sjal om så är viktigt eller kanske vantar om så vill. Men nu har jag saker på tre ställen. Det är bara att bita ihop och gå ut i kylan. Jag blundar, sen är det över.
Jag vill helst bara gömma mig under täcket, känna trygghet och slippa vara rädd. Jag blundar, sen är det över. Om jag blundar, är det över sen?
En klarblå himmel får vara min vän
Spanar upp mot en klarblå himmel.
Och när känslan tar vid ser jag upp mot himlen. Den är blå och jag känner harmoni. Det är samma himmel, som vi alla spanar upp mot. Vi ser himlen med glädje, men också med sorg. Den finns där och den håller oss sällskap under livets gång. Den försvinner inte. Den finns där, oavsett om vi vill det eller inte.
En klarblå himmel får vara min vän. När ingen annan finns tillgänglig är det den blåa som får ge mig lugn. När tankarna sviker och känslan tar vid, då är himlen där. Min vän är en klarblå himmel. Den stöttar och finns till. Den suddar ut alla fel och ber mig börja om på nytt. Men jag börjar inte om, jag vänder tillbaka och möter det jag måste. Verkligheten. Om den inte fanns, då skulle livet vara en dröm. Du skulle jag kunna ha en klarblå himmel som min bästa vän.
Under en filt
Kylan finns inte bara utomhus, den finns också inombords. Jag känner hur jag ryser inifrån och ut. Tröjan är för varm, men filten värmer inte. Jag vill inte se, inte höra. Bara finnas och vänta ut tiden. Jag vill vänta på att tankarna ska försvinna och att det ska bli som förr. Men livet passerar och jag tvingas följa med. Under en filt vill jag sitta och bara gömma mig för en sund. Under en filt vill jag vara och bara drömma. Tänka mig bort och lämna för en stund. Flyga på molnen och uppleva en minut bland de fria. De fria, de som lämnat. De fria, de som kände sig instängda. De fria, de som avslutade i förtid. Jag vill vara fri, i alla fall få känna frihet under en filt.
Arg och besviken
Ni som har läst inlägget jag skrev igår, vet att jag tvunget fördrev en och en halv timma i stan. Detta för att vi idag skulle ha vandring. Det kändes sådär att sitta och vänta, men det gick. Jag hade inte mycket annat till val.
Nu i efterhand känns det dock otroligt onödigt att jag satt där och väntade. Uselt, närmare bestämt! I morse gick jag upp, tog det lugnt, åt frukost utan att stressa, förberedde mig inför vandringen och kommer ner till båten - utan busskort. Det fanns inte en chans att jag skulle hinna hem och hämta det, utan att missa båten. Så skolkortet fick därför ligga kvar i jackfickan på min svarta skinnjacka som ensamt hängde i hallen. Det blev istället till att betala för resan själv. En onödig utgift på grund av ett idiotiskt misstag. Det gjorde att jag blev väldigt arg på mig själv. Att jag kunde vara så dum tror jag inte ens gudarna kunde förklara. Efter att ha svurit och skällt lite på mig själv, accepterade jag situationen. Det fanns ingenting jag kunde göra, bara finna mig i det.
Tog vagnen till centralen och var där i god tid. Bussen till vandringens start skulle gå halv nio. Då, när bussen kommer, säger lärare att det i blir någon vandring. Alla jublar och jag stressar upp en tidtabell ur väskan. 08.31. Så mycket var klockan. Då gick också vagnen ut till båten. Känslan av hjälplöshet sköljde över mig. Jag är så van. Och allt på grund av att de inte kunde ha sagt det tidigare. Jag blev så arg! Fan, va arg jag blev!! Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Två timmar till nästa båt, vad skulle jag göra tills dess? Klädd som en luffare och blöt och frusen. Mysigt att sitta och vänta mitt i stan. Lyckligtvis såg jag att det gick en båt till ön - men till andra färjeläget på andra sidan. Bättre det än att sitta och vänta. Tog spårvagnen ut och satte mig på en båt som tog dubbelt så lång tid att åka. Dessutom fick jag gå över ön.
Fika på båten.
På väg ut till färjan ringde jag pappa, i hopp om att få lite tröstande ord. Han föreslog att jag skulle ta en fika på båten, ett råd jag följde. Tillsammans med en kopp te , en chokladbit och en mysig bok, lyckades jag fördriva de femtio minuterna som resan tog. När jag gick av borta på andra sidan av ön var jag lugn. Helt slut faktiskt, efter att ha insett att min ilska inte gick att göra någonting åt.
Jag har kommit hem, fått duscha och sitter nu här i mysbyxor och min stora skjorta. Det är mysigt. Jag ska försöka njuta av att bara vara hemma. Ska passa på att se Beverly Hills 90210, som tv4 sänder klockan tre. Det är det jag kan se av serien, efter som jag (än så länge) inte har köpt säsongerna på Dvd. Men i slutet av november, då ska tårar av lycka rinna längs mina kinder. Tills dess är det teven som styr.
Till sist vill jag säga att vandringen bara är inställd för idag. Vi ska vandra en annan dag istället. Just nu vägrar jag. Men jag antar att det är ett måste. Suck, suck, suck. Jag vill inte bli arg och besviken en gång till. Mitt psyke klarar inte av en smäll av liknande form. Inte igen.
Nu i efterhand känns det dock otroligt onödigt att jag satt där och väntade. Uselt, närmare bestämt! I morse gick jag upp, tog det lugnt, åt frukost utan att stressa, förberedde mig inför vandringen och kommer ner till båten - utan busskort. Det fanns inte en chans att jag skulle hinna hem och hämta det, utan att missa båten. Så skolkortet fick därför ligga kvar i jackfickan på min svarta skinnjacka som ensamt hängde i hallen. Det blev istället till att betala för resan själv. En onödig utgift på grund av ett idiotiskt misstag. Det gjorde att jag blev väldigt arg på mig själv. Att jag kunde vara så dum tror jag inte ens gudarna kunde förklara. Efter att ha svurit och skällt lite på mig själv, accepterade jag situationen. Det fanns ingenting jag kunde göra, bara finna mig i det.
Tog vagnen till centralen och var där i god tid. Bussen till vandringens start skulle gå halv nio. Då, när bussen kommer, säger lärare att det i blir någon vandring. Alla jublar och jag stressar upp en tidtabell ur väskan. 08.31. Så mycket var klockan. Då gick också vagnen ut till båten. Känslan av hjälplöshet sköljde över mig. Jag är så van. Och allt på grund av att de inte kunde ha sagt det tidigare. Jag blev så arg! Fan, va arg jag blev!! Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Två timmar till nästa båt, vad skulle jag göra tills dess? Klädd som en luffare och blöt och frusen. Mysigt att sitta och vänta mitt i stan. Lyckligtvis såg jag att det gick en båt till ön - men till andra färjeläget på andra sidan. Bättre det än att sitta och vänta. Tog spårvagnen ut och satte mig på en båt som tog dubbelt så lång tid att åka. Dessutom fick jag gå över ön.
Fika på båten.
På väg ut till färjan ringde jag pappa, i hopp om att få lite tröstande ord. Han föreslog att jag skulle ta en fika på båten, ett råd jag följde. Tillsammans med en kopp te , en chokladbit och en mysig bok, lyckades jag fördriva de femtio minuterna som resan tog. När jag gick av borta på andra sidan av ön var jag lugn. Helt slut faktiskt, efter att ha insett att min ilska inte gick att göra någonting åt.
Jag har kommit hem, fått duscha och sitter nu här i mysbyxor och min stora skjorta. Det är mysigt. Jag ska försöka njuta av att bara vara hemma. Ska passa på att se Beverly Hills 90210, som tv4 sänder klockan tre. Det är det jag kan se av serien, efter som jag (än så länge) inte har köpt säsongerna på Dvd. Men i slutet av november, då ska tårar av lycka rinna längs mina kinder. Tills dess är det teven som styr.
Till sist vill jag säga att vandringen bara är inställd för idag. Vi ska vandra en annan dag istället. Just nu vägrar jag. Men jag antar att det är ett måste. Suck, suck, suck. Jag vill inte bli arg och besviken en gång till. Mitt psyke klarar inte av en smäll av liknande form. Inte igen.
Det känns redan bättre
Fredag, veckan är slut. Det känns okej att vara tillbaka i skolan. Det känns faktiskt bra. Jag försöker anstränga mig, för att vara delaktig. Jag håller mig inte undan, utan är med andra elever på skolan. Idag har jag varit med två tjejer i parallellklassen. Igår satt de tillsammans med tjejen, som första dagen (igår) bad mig att sätta mig hos dem. Tjejerna är väldigt snälla och jag är gärna med dem.
Jag har också försökt umgås med de i min klass. Vi har börjat ett grupparbete idag. Det kan vara därför, som jag under både lektioner och raster har varit med några från klassen. Jag satt med och pratade och det kändes helt okej.
Varje dag lär man sig något nytt om människan, om sig själv och om de personer som finns i ens omgivning. Jag försöker bli bättre på att anpassa mig. Jag försöker. Det gör jag.
Det känns redan bättre. Jag ser fram emot lektionerna nästa vecka. Då ska jag äntligen få ha lektion med en av mina änglar. Jag hejade på henne idag och gav henne en kram. Hon är så underbar. Frågade direkt hur det var med mig, om jag hade haft en bra sommar och så vidare. Hon bryr sig - på ett ärligt sätt. Hon är en av dem som har fått mig att stanna kvar på skolan.
Jag har också försökt umgås med de i min klass. Vi har börjat ett grupparbete idag. Det kan vara därför, som jag under både lektioner och raster har varit med några från klassen. Jag satt med och pratade och det kändes helt okej.
Varje dag lär man sig något nytt om människan, om sig själv och om de personer som finns i ens omgivning. Jag försöker bli bättre på att anpassa mig. Jag försöker. Det gör jag.
Det känns redan bättre. Jag ser fram emot lektionerna nästa vecka. Då ska jag äntligen få ha lektion med en av mina änglar. Jag hejade på henne idag och gav henne en kram. Hon är så underbar. Frågade direkt hur det var med mig, om jag hade haft en bra sommar och så vidare. Hon bryr sig - på ett ärligt sätt. Hon är en av dem som har fått mig att stanna kvar på skolan.
Det känns... bra.
Första dagen av andra året på gymnasiet är avklarad. Jag vet inte hur jag mår. Antar att det är bra. Det känns i alla fall så. Tror jag. Min inställning försöker jag hålla på topp, för jag vill tro att hela situationen blir lättare då. Innerst inne känns det som att läsåret i alla fall har börjat bättre än vad det föregående slutade. Och det är ju bra. Dock vet jag inte om jag kan erkänna det än. Jag vill fortfarande vara osäker.
Att ge andra en chans är något jag ska försöka göra. Lärarna jag har tyckt mindre om förtjänar definitivt en ny chans. De har ju inte menat något illa, egentligen. Samtidigt kommer jag inte glömma om de har sårat mig. Det känns svårare att ge eleverna nya chanser. Jag har blivit behandlad av dem så många gånger. Jag vet hur folk umgås med mig, vad de säger, vilken attityd de har. Och jag får acceptera det. Hoppas på att jag kommer hitta någon som vill veta vem jag är.
Det är faktiskt lite skrämmande, vilka det är som ser mig. Andra gången vi gick till aulan idag, satte jag mig som vanligt själv. Då var det en tjej från en av parallellklasserna som knackade mig på ryggen. Hon sa att jag inte skulle sitta själv, att jag fick sitta med dem. Evigt tacksam, ja. Och hon har sett mig tidigare och hon fortsätter att fråga. Egentligen är det inte hon som bär det stora ansvaret. Alla har en plikt som medmänniska att bry sig om andra individer och det är den skyldigheten hon har. Inget mer.
Jag ska försöka, det ska jag.
(Det löste sig med leggingsen. Larmet gick att ta bort utan problem. Hon i kassan var snäll. Bara en liten parantes.)
Alla bara går förbi
Jag sitter i skolan. Mår lite bättre än i morse kan jag säga. Men det känns forfarande inte rätt. Det blir hela tiden så tydligt att jag är ensam. Jag hängde på en tjej i klassen, när vi skulle upp till aulan. (Detta efter att ha gått runt kvarteret en extra gång.) Vi satte oss precis vid ingången, längst fram närmast dörren. Jag satt och kollade ner i golvet. Varför kolla upp, om man ändå inte tänker le. För jag är trött på falskhet och tonåringar. Jag vill umgås med folk som ser insidan. Där satt jag och bara satt. Några elev visade att de såg mig, men de flest gick bara förbi. Det värsta var nog att tjejen bredvid mig fick massa kramar. Jag fick en - och den kramen tog jag från Emma. Det blir så tydligt.
Efter den gemensamma samlingen i aulan, var det samling nere i klassrummet. Även då satt jag ensam. Längst in mot väggen, längst in på bordet satt jag. Inte ens stolen bredvid mig blev upptagen. Det var först stolen efter den, som någon satte sig på. Egentligen är det patetiskt att ens ta illa upp av det.
Jag vill inte stå bredvid en grupp tjejer och bara stå. Jag vill vara delaktig, känna att någon ser mig. Jag är trött på falskhet. Jag är trött på att hela tiden behöva anstränga mig. Hela tiden är det jag som måste kämpa. Alla bara går förbi.
Efter den gemensamma samlingen i aulan, var det samling nere i klassrummet. Även då satt jag ensam. Längst in mot väggen, längst in på bordet satt jag. Inte ens stolen bredvid mig blev upptagen. Det var först stolen efter den, som någon satte sig på. Egentligen är det patetiskt att ens ta illa upp av det.
Jag vill inte stå bredvid en grupp tjejer och bara stå. Jag vill vara delaktig, känna att någon ser mig. Jag är trött på falskhet. Jag är trött på att hela tiden behöva anstränga mig. Hela tiden är det jag som måste kämpa. Alla bara går förbi.
Själen är förtvivlad
Natten har varit lång. Sovit sammanlagt fem timmar + timmen som jag igår kväll tillbringade på sängen. Och under dessa timmar har jag vaknat av okänd anledning. Mitt i natten låg jag också vaken.
Själen är förtvivlad. Idag börjar jag skolan och det känns inte alls bra. Egentligen borde jag gå hemifrån med en positiv inställning, men det är inte lätt. Har man redan försökte att göra det i ett år, är det inte precis lätt att fortsätta tänka i de banorna. Jag vet ju med mig att jag kommer bli besviken.
Efter varje sommar ger jag klasskamraterna en ny chans. Jag tycker alla förtjänar det. Men i år vet jag inte. Det känns så meningslöst att ge skolan och folket en ny chans, när jag själv aldrig fick någon.
Dags att gå till skolan.
Själen är förtvivlad. Idag börjar jag skolan och det känns inte alls bra. Egentligen borde jag gå hemifrån med en positiv inställning, men det är inte lätt. Har man redan försökte att göra det i ett år, är det inte precis lätt att fortsätta tänka i de banorna. Jag vet ju med mig att jag kommer bli besviken.
Efter varje sommar ger jag klasskamraterna en ny chans. Jag tycker alla förtjänar det. Men i år vet jag inte. Det känns så meningslöst att ge skolan och folket en ny chans, när jag själv aldrig fick någon.
Dags att gå till skolan.
Ett litet hej
I november förra året skrev jag ett inlägg. Det är inget märkvärdigt egentligen, bara ett tappert försök att få uppmärksamhet. För det är det jag strävar efter, uppmärksamhet. Det handlar inte om att vara självisk eller uppmärksamhetssjuk. Det handlar om att varje människa, varje individ har rätt att synas. Varje person förtjänar att få sin röst hörd. Alla borde få känna sig sedda. Tyvärr är det bara drömmar.
Jag som ganska ofta är ensam, vet vad ett litet hej kan göra. Jag blir varm inombords, lycka sprider sig från hjärtat och ut i hela kroppen och jag känner mig omtyckt. Och vad är det jag har fått; ett litet hej. Ett simpelt litet ord har riktats mot mig! Och vad visar det på; att jag syns!! Det ger så mycket, fast det kanske man inte alltid tänker på. Ett litet hej kan förändra så mycket. Ett hej i sin enklaste form menar på att man faktiskt syns, att det är någon som lägger märket till en.
Killen som bor på ön och som också går på min skola (läs om det här), hejade på mig i veckan. Vi tog samma buss och åkte samma båt. Då fick jag ett hej. Ett glatt hej med hand i luften och allt. Och jag blev så glad. Han såg mig! Han var med två av sina vänner och gjorde det ändå. Så ärligt, så snällt, så omtänksamt. Det var säkert ingenting märkvärdigt för honom, men för mig betydde det guld. Alla små stunder av uppmärksamhet måste man suga åt sig, om man ska klara stunder av ensamhet. För att vara ensam utan egen vilja, det är... svårt.
Så - gott folk, hejade på folk. Visa att du ser och bryr dig om folk i din närhet!
Jag som ganska ofta är ensam, vet vad ett litet hej kan göra. Jag blir varm inombords, lycka sprider sig från hjärtat och ut i hela kroppen och jag känner mig omtyckt. Och vad är det jag har fått; ett litet hej. Ett simpelt litet ord har riktats mot mig! Och vad visar det på; att jag syns!! Det ger så mycket, fast det kanske man inte alltid tänker på. Ett litet hej kan förändra så mycket. Ett hej i sin enklaste form menar på att man faktiskt syns, att det är någon som lägger märket till en.
Killen som bor på ön och som också går på min skola (läs om det här), hejade på mig i veckan. Vi tog samma buss och åkte samma båt. Då fick jag ett hej. Ett glatt hej med hand i luften och allt. Och jag blev så glad. Han såg mig! Han var med två av sina vänner och gjorde det ändå. Så ärligt, så snällt, så omtänksamt. Det var säkert ingenting märkvärdigt för honom, men för mig betydde det guld. Alla små stunder av uppmärksamhet måste man suga åt sig, om man ska klara stunder av ensamhet. För att vara ensam utan egen vilja, det är... svårt.
Så - gott folk, hejade på folk. Visa att du ser och bryr dig om folk i din närhet!
På min skola finns det ännu en öbo
När jag var på Värdshuset i torsdags, satt jag och pratade med en kvinna. Hon har jag vetat om i alla år. Han jobbade nämligen på dagis, när jag var liten. Hon jobbar där fortfarande fick jag veta. Hon har barn, som är i ungefär samma ålder som jag och min syster. Hennes mellersta barn - en son som är ett år åldre än mig - går på min skola. Jag har sett honom i datasalarna många gånger. Vi har inte direkt hejat, men vi vet båda att vi har koll på vem den andre är.
Som sagt, på värdhuset satt jag och snackade med hans mamma. När han kom fram, började vi prata om skolan. Rent allmänt bara. Prat om lärare, skolan, människorna.... Det var väldigt givande. Efter det samtalet med honom kände jag mig inte längre så ensam. Han och jag hade liknande syn på människorna, situationen och mycket annat. Det kändes så skönt, som en trygghet.
Inte för att jag tror at vi kommer umgås en massa, bara för att vi går på samma skola. Det är just vetandet om att han känner umgefär som mig, som får mig att känna mig bättre till mods. Dock har känslan av otrygghet och det där jobbiga suget i magen inte försvunnit än. Det kommer fösvinna tidigast i höst. Vi får se hur det blir med det...
Som sagt, på värdhuset satt jag och snackade med hans mamma. När han kom fram, började vi prata om skolan. Rent allmänt bara. Prat om lärare, skolan, människorna.... Det var väldigt givande. Efter det samtalet med honom kände jag mig inte längre så ensam. Han och jag hade liknande syn på människorna, situationen och mycket annat. Det kändes så skönt, som en trygghet.
Inte för att jag tror at vi kommer umgås en massa, bara för att vi går på samma skola. Det är just vetandet om att han känner umgefär som mig, som får mig att känna mig bättre till mods. Dock har känslan av otrygghet och det där jobbiga suget i magen inte försvunnit än. Det kommer fösvinna tidigast i höst. Vi får se hur det blir med det...
Bloggandet känns inte lockande
Eftersom datorn hemma inte fungerar, känns bloggandet inte så lockande. Det känns så dumt att skriva om dagarna som har gått, när den tiden redan är förbi. Varför ska jag skriva om gårdagen, när det inlägget inte kommer dyka upp förens i början av nästa vecka (liksom många andra inlägg...). Det känns bara fel. Just nu i alla fall. De inläggen jag har på lager kanske kommer upp snart, men just nu är jag bara trött på allt som har med datorer att göra. Tyvärr.
