Jag söker förtvivlat, men finner ingen tröst. Likt en hund strävar jag omkring, i hopp om att hitta någon som vill ha mig. Ingen hand finns det att hålla. Ingen famn vill sluta sig omkring med.
Det enda jag vill är att känna mig omtyckt. Men i stunder som dessa finns det ingen kärlek.
Jag står där ensam.

Det skulle vara så trevligt och alla ettor skulle ha så roligt. Men hur blir det egentligen för dem, som ständigt måste stå vid sidan av? Hur blir det för dem utan att gäng att tillhöra? Kan man hantera dessa timmar då alla skrattar och man själv ser kritiskt på sig själv?
Jag funderade länge på att gå hem. Det kändes så fegt att gå, som om jag gav upp. Men det gjorde jag inte. Jag gick för att kunna bearbeta situationen, så att jag under nästa tillfälle kan hantera känslorna bättre. Det är inte så lätt att stå vid sidan av, känna allas tomma blickar. Det känns som att alla ser mig, som att alla kollar just på mig. Men sen inser man att det inte är mig de kollar på. Kanske är det deras vän, hon som står bakom mig, som de kollar in. Inte är det mig i alla fall. Jag står där med hoppet i halsgropen. Det är på väg upp, jag känner det. Och hoppet får inte lämna mig, för då faller jag ihop på marken. Jag sväljer och sväljer, men tillslut orkar jag inte mer. Hjärtat kan inte hålla inne mycket mer och jag bestämmer mig för att gå.

Folk bortförklarar och frågar om jag inte har kompisar utanför skolan. Visst, det har jag. Men det är ingen giltig ursäkt för att inte ta tag i problemet. Alla har vi ett ansvar. Och när jag står där och tankarna vandrar, då blir jag arg. Jag har ju sagt att jag är utstött, varför kan ingen förstå?! Jag vill bara skrika, men står istället tyst. För jag vet och får det ständigt bevisat för mig; om jag berättar min situation för elever runt omkring, kommer de umgås med mig för sakens skull, för att vara snälla. Och det är just det; snällt, men det är inte ärligt. Jag är trött på att leva i en falsk värld.

Nu är jag i trygghet i ett hem, denna gång Rickards hem.

Ibland känns det som att jag är ensam här i världen. Jag går runt med mina tankar om precis allting, medan andra i min ålder flamsar runt som vilken tonårsbrud som helst. Det festas, knullas runt och deras världsperspektivet är en drömvärld. Då känner jag mig ensam. Att leva i en värld där ensam jämnåriga inte tänker, bara handlar efter hormonerna och lever i nuet, det får mig att bli rädd. Jag blir rädd för mig själv. Jag tänker, men de andra verkar inte förstå någonting.
Kanske är det därför jag är ensam. En tänkande individ är kanske ingenting att ha? Varför vara vän med någon som hela tiden tänker på konsekvenserna, när man istället kan leva i nuet? Jag känner mig så ensam. Att tänka är tydligen en fara. Kanske är det därför ingen vill ha mig som kompis. Som min lärare sa; Jag har åsikter om precis allting. Det finns folk som blir rädda för mig. ...är det sanningen? Jag som tänkande individ, tonåring och ung kvinna ska alltså inte få dela med mig av mina tankar.

Det känns som att jag befinner i en värld av en annan dimension. Alla andra flamsar runt, medan jag tar varje steg med försiktighet och seriositet. Är det fel att tänka?

Valborg. Min plan är inte att supa och driva runt på stan. Inte för att det är något jag brukar göra. Inte för att jag har någon att dricka med. Istället hade jag tänk besöka Cortegen, Chalmers årliga parad. I hundraen år har de hållit på. För mig har det blivit en ny tradition. Förra året hade jag väldigt roligt. Förra året, det var då det. Mina tankar begränsar. Jag känner mig svag psykiskt efter dagar av grunnande. Jag vet inte om jag orkar åka in till stan ikväll. Om jag ser någon jag känner, är jag inte säker på att jag pallar trycket. Visst blir jag glad av att se mina vänner från högstadiet, att de har de bra och är glada. Men jag vet inte om jag kan hantera alltihop. Känslorna av att vara övergiven och ensam kommer säkerligen bubbla upp till ytan. Frågan är om jag kan stå upp och ta smällarna. Egentligen vill jag bara sitta hemma och inte veta av firande. Men jag antar att livet går vidare och därför kan jag inte vara fast i det förflutna för alltid.

Jag har i vilket fall som helst slutat nu och ska ta mig hemåt. Kanske mår jag bättre senare. Det skulle underlätta.

Jag hade IUP-samtal igår. Det gick inte alls speciellt bra. Visst fick jag beröm för mina insatser i skolan, men när vi kom in på ämnet trivsel och kompisar gick det bara utför. Jag fick sätta mig i försvar. Enligt min lärare anstränger jag mig tydligen inte för att försöker få vänner. Jag har mina starka åsikter och det är tydligen fel av mig att uttrycka dem. Folk blir rädda, påstår min lärare. Okej, så... Jag ska alltså inte uttrycka mina åsikter. Istället menar min lärare på att jag ska prata allmänt med folk, exempelvis om vädret. På så sätt kan jag få kontakt med folk och lära känna dem. Mina personliga tankar om detta är att man inte lär känna folk genom att prata om vädret.
Jag mådde väldigt dåligt efter det samtalet. Mamma ställde sig bakom min lärare till viss del. Kanske visste hon inte riktigt vad hon skulle tro på... Under kvällen mådde jag väldigt dåligt. Tankarna gick in och ut, som en jojo. Jag fick i alla fall ur mig allt - nästan, när jag låg och grät. Jag kände mig så patetisk och värdelös. Är det jag som är problemet? Varför vill ingen vara vän med mig? Är det verkligen som hemskt att umgås med mig? Jag känner mig som ett problembarn med psykisk störning.

Det är synd att jag inte kan få det stödet jag behöver - inte ens av min lärare. Mamma tycker att jag ska gå och prata med någon utomstående, men det vill jag inte. Då kommer det bara bli ännu mer tydligt att jag har problem och inte klarar av att hantera mitt liv på egen hand. Jag har klarat att hantera den situation jag är i, men när jag blir ställd mot väggen och någon står och skyller på mig, då kan jag inte kontrollera det längre. Jag klarar mig själv, så kan du inte hjälpa mig ska du heller inte lägga dig i.

Är det något som verkligen får mig att bli nervös, osäker och liten som ett barn, så är det att ringa eller ta kontakt med formella. Med det ordet menar jag arbetsgivare, vänners föräldrar, politiker... Jag mår dåligt och känner mig illa till mods, då jag tvingas ta kontakt med dessa. Kanske är det något jag måste lära mig hantera. Vilket strålande tillfälle jag då har fått framför mig. På torsdag eftermiddag ska vi prata med politiker. Detta för att vi ska få bra information inför debatten på fredag. Jag ska representera Miljöpartiet. Det känns okej. Vad som inte känns så värst roligt, är att jag måste prata med denne okände politiker. Jag tycker inte om att bete mig formellt. Det blir så stelt och tillgjort. Hade jag kunnat, hade jag helst skolkat på torsdag. Men, nej. Jag har inget annat val, än att tackla min rädsla och försöka. Jag kan bara hoppas att det går bra. Vill inte ha mer elände och misslyckande.

Under mellanstadiet bytte jag skola tre gånger. När jag ser gamla klasskamrater från förr, känner jag mig mindre värd. Jag minns hur de var då, hur jag kände mig i deras närhet. Känslan finns inom mig och kommer ta tid att bearbeta. Idag är jag starkare än vad jag var då, men det hjälper inte i dessa situationer. Vad hjälper det att vara stark, när man redan har brutits ner? I deras närhet känner jag mig ful, dålig, ensam och utanför. Jag ser hur de har fått vänner, men jag står där själv. De har lyckats, medan jag har fallit. De vill säkert inget illa och kommer säkert inte såra mig, men just deras närhet. Synen av dem får mig att känna obehag. Jag finns, känner och mitt hopp släcks. Alla andra lyckas i världen, men här står jag. Det jag lyckas med står utanför verkligheten. Jag lyckas få pojkvän, men det pratar jag inte med någon om. Mina fotografier är underbara enligt mig, men bleknar i andras ögon. Jag är söt enligt nära vänner, men inte speciellt attraktiv för samhället.
Vissa människor kanske helt enkelt är dömda att stå utanför samhället och verkligheten.
Jag ska hålla mig undan och försvinna in i min egna värld. Utanför mitt inre känner jag mig osäker och rädd. Där finns det ingen som tar hand om mig. Där är jag ensam.

Under några har jag varit med i församlingens ungdomsgrupp. Jag har tyckt om att gå dit, jag har känt mig välkommen där. I början av året slogs församling ihop med en annan församling. Det samma hände med ungdomsgrupperna. Egentligen fungerar det rätt bra, men känslan av att vara välkommen är inte den samma. Det känns som att jag inte hör hemma, som att jag är tråkig och inte hör dit.
Ikväll var det så kallad Ungdomsmässa. Vi hade pratat en hel del om hur vi ville att gudstjänsten skulle gå till. Tyvärr blev det inte alls som jag hade tänkt mig. Aldrig har jag varit på en så religiös gudstjänst. Jag vet ju självklart att kyrkan är en kristen plats, men att det skulle vara så påtvingat att tro på Gud, det hade jag inte väntat mig. När vi pratade om hur vi ville att gudstjänsten skulle gå till, försökte jag få fram att det skulle bli personligt. Jag som inte tror på Gud, ville att det skulle vara fritt att göra lite som man ville, utan att tvingas tro. Kvällens mässa bestod bara av tro. Det var en hel del saker man kunde göra - inte bara nattvard. Det som stoppade mig var att allt man gjorde, var i syfte för att man skulle få Guds välsignelse, förlåtelse eller att han skulle höra ens böner. Det var inte så jag ville ha det! Min förväntan var att alla skulle få tro på sitt sätt, om det så var att inte tro alls. Istället blev det rent av plågsamt för min del. Jag höll på att börja gråta. Visst kan det bero på att jag är svag psykiskt, men det var obehagligt. Så mycket tro och så lite jag. Allt var för Gud. "Han har skapat allt, han är Herren, han är bäst, jag är hans barn, jag kan inte bestämma själv, jag är för dålig för att kunna leva mitt eget liv..." Hoppas inte att någon tar illa upp av det här inlägget, det är absolut inte meningen. Jag tycker bara att det är synd att min uppfattning av den kristna tron har försämrats. Jag ska ge det en chans till, nästa gång det är Ungdomsmässa. Gillar jag det inte då, får jag helt enkelt låta bli att gå dit. Hoppas bara att jag inte blir tvungen att sluta i Ungdomsgruppen...

Jag är snart vuxen, men fortfarande mycket rädd för spöken. Så fort mörkret faller, blir fönstren en skrämmande syn. Jag inbillar mig att det står gestalter utanför, som står där och kollar på mig. Speciellt jobbigt är det att duscha på kvällen. I badrummet på övervåningen är det värst. Där har vi ett stort fönster som blickar ut mot en bergvägg. Jag tycker inte om att duscha här uppe. Jag skrämmer upp mig själv - obeskrivligt mycket!
Jag duschade lite snabbt innan House. Fy, jag blev livrädd. Jag stod där i duschen, kände mig ganska lugn, hade inte skrämt upp mig själv särskilt mycket och tänkte att jag kanske skulle klara att duscha denna kväll. Men icke. Bäst som jag stod där, såg jag att duschdraperiet rörde på sig. Jag ryckte bort det, samtidigt som jag skrek. Det var ingen där, det kunde jag ha annat... Jag var riktigt rädd. Efter det blickade jag ut över badrummet och det mörka fönstret. Jag var inte så rädd, snarare ganska lugn. Jag vet inte vad som flög i mig, men det var läskigt. Usch!
Jag vill inte längre vara rädd, jag vill känna mig trygg. Trots att det är en trygghet att vara här ute, kan jag inte undvika mörkret som alltid kommer.

Där står jag på busshållplatsen och försöker göra mig liten. Så liten, så liten. Ändå är det som om folk inte ser mig... Jag vill skrika "-Hallå, jag finns faktiskt!", men istället flyttar jag mig några decimeter åt sidan. Jag flyttar mig. Jag flyttar mig. Jag flyttar mig. Åt sidan. Åt sidan. Bort. Ingen ser ju ändå mig. Lilla jag som står där så tyst.
Jag är inte speciellt liten, egentligen. Mer åt det kraftigt byggda hållet. Hur kan man missa att det står en människa där? Att man ibland råkar gå in i någon är självklart förstårligt, men... det här. De uppför sig, som om jag inte existerar, som om de inte ser mig.
De menade säkert inget illa, men jag kan inte låta bli att fundera. Varför är det så här? Vad är orsaken till att vissa inte syns och får plats i vårt samhälle? Vems fel är det? Kan man lägga skulden på endast en enda individ?
Känslan av att vara utanför, den blir klarare. Den blir så tydlig, när folk låtsas att de inte ser mig. Jag som försöker gömma mig, men ändå blir sedd. Jag som försöker tala, men inte får ett endaste öra att reagera.

Hur ska man göra för att inte bli trampad på.
Jag vill inte vara osynlig.

Jag vill flyga bland molnen,
långt bort härifrån.
Till en plats där ingenting är som här,
där allt och ingenting spelar någon roll.
Där folk inte bryr sig, där de bara är.

Högt, högt vill jag flyga, liksom ingen annan gjort.
Jag vill inte se den blåa himlen med vita moln.
Det jag vill se är ett vitt universum med rosa elefanter.
Riktigt högt vill jag flyga.

Jag vill drömma om något annat, inte stanna här.
Se ljuset och le på nytt.
Så vilsen och så ensam, nej tack.
Ty se det arma barn, som bara sitter där.
Helt handlös och svag.
Lik en blomma som sakta vissnar.

Då man inser att allt är förbi,
då kan man inte vända åter.
För det förflutna har sin tid
och vi lever i nuet.
Framtiden är nära, men hur nära då?
Kan jag ta på det som ska ske,
eller är det bara att vänta?

Aj, aj och nej, nej.


Av Jasmine

Uppläsning av våra dikter och jag kände mig lugn. Min dikt var kanon! Jag var riktigt nöjd. Men sakta börjar jag inse att jag inte är så speciell. Jag är inte proffs på att skriva dikter, jag är inte bättre än någon annan. Det var många fina dikter som lästes upp. Vissa föll jag pladask för, andra hade jag svårt att ta åt mig av. Hela situationen blev väldigt känslig och jag kände för att gråta. Det var inte jobbigt på något sätt, jag ville bara släppa ut allting. Var ifrån allt kom har jag ingen aning om. Antar att de var det fina orden som gjorde det...


Det är något visst med dikter.

En kille i klassen var väldigt på om att jag skulle läsa upp min dikt. Alla skulle göra det, men jag var tydligen mer efterlängtad. Jag blev fundersam. Varför ville han höra min dikt så mycket? När han för tredje gången utropade att jag skulle läsa upp, frågade jag honom varför han så gärna ville det. -"För att du tänker annorlunda. Vi tänker olika." Spännande tanke, som jag kan hålla med om. Precis som jag har han väldigt mycket åsikter. Hans stöd och förväntansfulla ord gjorde att jag blev ännu mer nervös. Jag blev väldigt smickrad. Hade inte alls räknat med en så snäll kommentar. Jag hade väntat mig något i stil med "... för att jag ska kunna skratta åt dig." När det blev min tur att läsa upp, befann han sig inte i klassrummet. Han hade rusat ut för att hämta någonting han hade glömt. Tyvärr kom han tillbaka försent, då jag redan läst upp min dikt. Jag fick väldigt mycket beröm. En av tjejerna utbrast att jag har en ljud-röst. Jag fattade det som att hon tycker att min röst passar för att spela in ljudböcker, kan det stämma?

Det här med dikter är väldigt intressant. Det visar vem man är på insidan. Vi hade alla läst samma novell och ändå blev våra dikter väldigt olika varandra. Jag kände mig säker i min dikt. Jag är inte rädd för att visa vem jag är. Speciellt inte i min klass. Eftersom jag har väldigt få lektioner med dem, kan de inte bilda sig en riktig uppfattning om hur jag är. De jag har case med känner mig förtås lite bättre, men... Känner kanske är fel ord? Finns det någon på skolan som verkligen vet vem jag är innerst inne? Jag tror inte det... De som känner mig bäst på skolan är nog de tjejerna i tvåan som jag umgås med, men jag skulle inte påstå att de känner mig så väl. Det är rätt skönt att ingen känner en. Man kan vara sig själv. Ingen frågar jobbiga frågor, man går för sig själv. Samtidigt erkänner jag att jag ibland känner mig ensam. Jag skulle vilja ha någon att tillhöra. I skolan finns inte denna någon. Jag har mina några utanför skolan.

Jag är Hon som går i klassen, men som inte är på lektionerna.
Jag är Hon som alla kanske känner.
Jag är Hon med konstiga tankar.
Jag är Hon som går för sig själv.
Jag är Hon som är sig själv.
Jag är Hon som kallas Jasmine.

/Jasmine

En tid av stillhet. Min tid. Bara jag och ingen annan. Bara jag. Det är en tid för endast mig. Bara för mig och ingen annan. Att sitta tyst. Bara tyst och vänta. Så stilla, så öde. Egentligen är vi hur många som helst, men i min värld är det bara jag. Inget får störa. Ingen får förstöra tystnaden.

Alla människor behöver sin egen tid. En tid då man tar hand om sig själv, tänker över livet och tar livsavgörnade belut. Det gäller att hitta sina stunder, sina tillfällen i vardagen, då man bara kan koppla bort allt annat och fokusera på sig själv.
Jag har hittat min speciella stund, då jag åker buss. Då är det bara jag, ingen annan. Man sitter där själv och är snart försjunken i sina egna tankar. Ensam, man är ensam. Ingen har för avsikt att störa. Vi lever ju i Sverige, då kan man inte sitta för nära varandra. Det går ju inte att sätta sig bredvid någon. Då får man en undrande blick, innan ens reskamrat diskret försöker vänder bort blicken. Fönsterrutan är ens vän, när man sitter där i bussen. Ja, kontakt med andra ska man ju inte ha, eller hur? Egentligen fattar jag inte varför vi alla är så rädda, för att sitta bredvid någon annan. Men, men. Det får väl vara så. Jag ska inte kritisera samhället - inte idag.

Imorse satt det en klasskamrat på bussen. Inget agg mot henne, inte alls. Men ändå kändes det konstigt. Min inre frid hann aldrig nå fram till mig. Jag blir så spidad, om jag inte får mitt lugn på morgonen. Det spelar ingen roll hur lugnt det är hemma, det är bussresan som gör allt. Då har man kommit igång, men ändå får man tid för sig själv. Det är härligt med frånvaro för en stund. Min torsdag började tyvärr inte så...

/Jasmine